Anna-Karin

När vi kämpar är det svårt att hitta glädje.

När vi kämpar är det svårt att dela med sig av evangelium.
Men också när vi kämpar finns Gud där, jag är inte så säker på att han tycker om det han ser och hör, men jag är säker på att han vill vara en del av min frustration.
Jag får komma med mina ord, mina tårar och mina frågetecken till honom, jag får lägga alla ekvationer som jag inte kan lösa i hans hand. Jag känner mig också tvungen att göra det svåraste av det svåra, lägga ner alla mina föreställningar inför honom. Alla mina egna planer, mina egna drömmar och mina egna visioner. Allt det där som är mitt, mitt innersta. Gud vill att jag lägger det inför honom, för att han skall få börja plocka upp bitarna och lägga hela mitt pussel. – det gör så ont, det gör så förbaskat ont. Jag känner mig naken och rädd.

https://youtu.be/mJwocyrv0go

”så står jag här……trasig inför dig och allt jag har är löftet som du gav, om att aldrig överge om att alltid ta emot, när jag faller, för jag faller!

När jag lyssnat på låten ett par gånger kan jag le igen, hoppet återvänder och jag låter leendet komma, ett leende som står för tacksamhet, tacksamhet av att vara buren, tacksamhet att få tillhöra alltings skapare och tacksam över att inte vara själv i alla svåra beslut och knepiga vägskäl.

#livetmedgudärenbergochdalbana

Känner mig låg. Är lite frustrerad och det känns förvirrat inombords.
Har riktat min längtan, mina egna visioner och den frustration som detta innebär inför Gud under en lång tid. Att befinna sig i ett vägskäl är i sig inte lätt, men att också stå där och tro att det finns någon som öppnar ”rätt” dörr gör saken än mer komplicerad.

Just nu pågår en brottningskamp där jag känner mig beredd att ge upp. Ge upp den längtan har har. Det gör för ont, och jag kan också konstatera att min längtan inte helt passar in i det samhälle vi lever i. Mina redan trytande krafter säger att jag skall ge upp och gå den breda vägen, mitt hjärta säger tvärt om.

Hörde för någon vecka sedan att man skall lägga ner alla sina egna föreställningar, befinna sig i nuet och låta svaren komma – om ett tag. Läser också i Apostlagärningarna 1: 1-11 att ”det är inte vår sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt, men att vi skall få kraft när den helige anden kommer över oss”
Bibelordet ger mig tröst, men jag känner mig också vingklippt i att inte få önska, hoppas och längta. Det är ju detta jag är bra på ! Att måla upp bilder på hur det skall bli, planera in och förbereda…  det känns meningslöst. Meningslösheten gör inget bra med mig. Jag beter mig dåligt, anklagar och blir bitter.

Läser i Romarbrevet 12:1 ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst”

Känner mig tröstad och reflekterar över att jag är enormt tacksam för den gåvan Gud lagt i mig. Gåvan att TRO. Gåvan att tro är bra att ha i den berg och dalbana som det är att vilja leva nära Gud. Jag fortsätter att TRO och ber:

Gud, hjälp mig i min litenhet, hjälp mig att hålla ut några dagar till, hjälp mig att hitta motivationen några dagar till, Gud, hjälp mig att orka fortsätta vara nära dig.

Nu har jag lagt ut min blogg lite mer offentligt.

Tycker att jag kommit igång med skrivande och vill börja dela med mig i lite mer.
Känner mig glad av att få skriva och hoppas kunna få intressanta uppslag framöver som går att reflektera över.

www.akryberg.se

Idag skall jag försöka koncentrera mig. Sitter hemma och skall plugga till en tenta. Det är en svår kurs, det är verkligen intressant, men jag är ingen hejare på historia, därför känns det ännu besvärligare. Trots mina dåliga förkunskaper känner jag mig lycklig att få lära mig. Hoppas att de kunskaper jag lyckas få in i skallen räcker för att bli godkänd på nästa veckas tenta.

Det är mycket som drar i mig och tiden rusar iväg. Fem minuter här och fem minuter där. En kopp kaffe, ett telefonsamtal, sedan är det dags för lunch. Blir frustrerad och känner dåligt samvete.

Men, mitt i allt dåligt samvete tänker jag: -Det här är rena rama lyxtillvaron, jag får göra det jag älskar, vara hemma i mitt underbara hem, läsa och lära mig saker som jag aldrig förut förstått. Den här tiden är nyttig för mig. Den ger mig tillfälle att reflektera över att livet rusar i 140 knyck och att jag faktiskt inte orkar ta så långa steg längre.

Att vara tjänstledig blir man inte rik på (det kommer inte in kronor på banken som det brukar den 25:e), men det jag får istället är värt mer än guld.

I Love It !

Fastnade i Bibelns bok, Rut, efter vi hade samtalat kring den i vår bön och livsgrupp ”vardagsrum”. Nu har jag både läst den och lyssnat på den.

Fastnar för hur Boas hälsar sina arbetare när de skall skörda.
Jag känner såhär: RESPEKT !

Rut 2:4
Nu kom Boas från Betlehem och hälsade skördefolket ”Herren vare med er! och de svarade: ”Herren välsigne dig”

Att hälsa varandra med ”Herren vare med er”, borde vara det bästa en människa kan få höra.

Herren vare med er ! 😉

Kram från Anna-Karin

Känner mig frustrerad. Får ett meddelande från högstadiet, att det finns hot även mot Borås Stads skolor. Ledningen ber oroliga föräldrar att hämta sina barn.

Oro och rädsla är starka krafter – vad är det som händer ?

Vad gör detta med människorna, kanske knäpper de sina händer och ber om Guds beskydd, eller vet de ens till vem de skall vända sig ?

Som några av Er säkert vet så läser jag Teologi. Just nu läser vi om Kristendomens och missionens historia. Det är väldigt mycket årtal att komma ihåg och det är alldeles för många kejsare och kungar som har härjat omkring och betett sig genom tiderna. Det man tragiskt nog får bekräftat är att våld, hot och förföljelser liksom inte verkar avta. (det om det)

Just nu läser vi en bok som heter, Vad är mission ? den känns spännande och i högsta grad relevant för oss.

Författaren skriver på ett ställe
”I många sammanhang idag kan man inte längre ta för givet att det finns en allmän kännedom om ”Berättelsen”

denna mening får mig att hicka till och i samma ögonblick förstå, ja, den tiden är nog förbi. Vi kan nog tyvärr inte räkna med någon större förförståelse längre. Samhället idag vet inte vem Jesus är, de vet heller inte vad han gjorde för oss.
HJÄLP, STOPP, BACKA BANDET ! Hur kunde det bli såhär ?
Författaren skriver sedan ”Kanske skall vi kristna börja hävda att varje människa som föds in i denna värld har rätt att få veta varför Jesus Kristus kom till världen”  och jag är beredd att hålla med.

Med stor risk för att bli obekväm, så ställer jag mig upp och säger högt och tydligt:

Människor måste få rätten till att veta att Jesus Kristus är världshistoriens centrum och mål.

Kanske blir jag nedslagen på min nästa promenad genom samhället, men då vet iallafall ni vad jag brann för !

tor, 22 Oktober
Dagens bibelord från taizé (www.taizé.fr) är hämtat från
Mik 7:14-20

14Valla ditt folk med din herdestav,

den hjord som är din egendom

och lever ensam i en vildmark

omgiven av odlat land.

Låt den få beta i Bashan och Gilead

som i forna dagar.

15Låt oss få se under,

som när du drog ut ur Egypten.

Jag valde att läsa hela kapitel 7 för att få ett större sammanhang. Kapitlet börjar i totalt mörker, utan hopp och med en stor rädsla för att inte lita på någon annan.
I vers 7 kan vi ana en längtan, ett hopp om löftet som givits, men som fallit i glömska.
Mika vågar trots mörker och misstro glänta på dörren till löftet, och ut strömmar ljuset från orden: ”Triumfera inte, du min fiende ! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus”
Wow, vilken vers !
Triumfera inte, du min fiende ! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus”

läser sedan kapitlet till sitt slut och börjar börjar nynna på sången ”löftena kunna ej svika” Jag fortsätter att dricka morgonkaffet med ett leende på läpparna.

Nynnar på orden ur en lovsång ”jag skall ge dig en framtid och ett hopp” och tänker på Guds löften. Guds löften som leder oss genom vår livsvandring. Paulus skriver: Gud är trofast och ska inte låta er prövas över förmåga: i prövningen visar han också en utväg, så att ni kan komma igenom den. (1 Kor 10:12-13)  men det är nog tyvärr ingen hemlighet att det är många som känner frustration och förtvivlan inför sin framtid.
Jag tänker då främst på alla människor som just nu är på flykt och kommer till vårt land. Utan personliga tillhörigheter, utan sina familjer och kanske utan hopp om en framtid. Går det att ge bort hopp ? Går det att visualisera hopp ? Ja, definitivt och kanske är det precis det som svenskarna gör just nu i vårt land. Genom att välkomna flyktingar på perronger och flygplatser, dela ut filtar, leksaker och varm choklad. Dessa handlingar måste väl vara att visualisera hopp, ge bort hopp. En värmande medmänsklig handling blir som ett vackert paket.

Själv träffade jag en relativt nyanländ kvinna från Marocko i förra veckan. Vi kommunicerade på stapplande svenska och jag hjälpte henne tre kvällar i rad med ”svenskaläxan”. Jag berättade för henne om Guds löften, Hon kramade mig många gånger och jag är övertygad om att hon kände hopp inför framtiden.

Hej hopp 🙂
Anna-Karin