Känner mig låg. Är lite frustrerad och det känns förvirrat inombords.
Har riktat min längtan, mina egna visioner och den frustration som detta innebär inför Gud under en lång tid. Att befinna sig i ett vägskäl är i sig inte lätt, men att också stå där och tro att det finns någon som öppnar ”rätt” dörr gör saken än mer komplicerad.
Just nu pågår en brottningskamp där jag känner mig beredd att ge upp. Ge upp den längtan har har. Det gör för ont, och jag kan också konstatera att min längtan inte helt passar in i det samhälle vi lever i. Mina redan trytande krafter säger att jag skall ge upp och gå den breda vägen, mitt hjärta säger tvärt om.
Hörde för någon vecka sedan att man skall lägga ner alla sina egna föreställningar, befinna sig i nuet och låta svaren komma – om ett tag. Läser också i Apostlagärningarna 1: 1-11 att ”det är inte vår sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt, men att vi skall få kraft när den helige anden kommer över oss”
Bibelordet ger mig tröst, men jag känner mig också vingklippt i att inte få önska, hoppas och längta. Det är ju detta jag är bra på ! Att måla upp bilder på hur det skall bli, planera in och förbereda… det känns meningslöst. Meningslösheten gör inget bra med mig. Jag beter mig dåligt, anklagar och blir bitter.
Läser i Romarbrevet 12:1 ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst”
Känner mig tröstad och reflekterar över att jag är enormt tacksam för den gåvan Gud lagt i mig. Gåvan att TRO. Gåvan att tro är bra att ha i den berg och dalbana som det är att vilja leva nära Gud. Jag fortsätter att TRO och ber:
Gud, hjälp mig i min litenhet, hjälp mig att hålla ut några dagar till, hjälp mig att hitta motivationen några dagar till, Gud, hjälp mig att orka fortsätta vara nära dig.