Anna-Karin

I somras tittade jag och maken på en netflix serie som utspelar sig i Canada i början av 1900 talet. Ett litet samhälle som har sin enda utkomst från gruvan blir med järnväg. Nya näringar etablerar sig och det lilla samhället andas framtidstro. 

År 1845 väcktes intresset för järnväg i Sverige. I mars 1863 passerade det första tåget hela sträckan mellan Herrljunga och Borås. Den 30 juli samma år hölls invigningen av kung Karl XV. Med pompa och ståt, och med framtidstro. 

Jag kan inte låta bli att ägna en tanke åt orter som inte fick del av järnvägens struktur, på de orter som inte hade drivna människor, som med stor framtidstro arbetade för att just deras samhälle skulle bli med järnväg 

Känner stor tacksamhet för de människor som trodde på och arbetade för att just Fristad skulle få en hållplats, för snart 200 år sedan. 

Just nu dånar det, dammar och ryker, den gamla järnvägen renoveras. Räls, slipers och grovt grus byts ut med en imponerande teknik och logistik. 

Upprustningen mellan Herrljunga i norr och Varberg i söder ger oss fortsatt möjlighet att transportera varor och pendla till och från. Fristadbygden blir en fortsatt attraktiv plats att bo på, och de som valt att bo längre från staden kan bo kvar. 

Det finns alltid mer att önska, vi är inte framme, men absolut på rätt spår. 

Den här sommaren delades semestern upp i två omgångar av lite olika anledningar, ett par veckor i Juli och ett par i August, det visade sig vara ett mycket bra koncept för en rastlös som jag.

Att vara ledig är inte min bästa gren. Jag vill oftast ha ett projekt eller idé som går att arbeta med.

Just nu skiner solen, jag sitter vid havet och njuter av den ljumma vinden . Solar fötterna och försöker fånga lite mer färg till kinder och näsa.

Sommaren är en härlig tid, då laddas batterier, tankar tänks mer klart och nya tar form.

Jag älskar att somra. Att somra är att låta formas om, låta livet blandas med själen, låta verkligheten blandas med fantasi och lust, så att något nytt uppstår.

Något mer laddad, men framförallt mer viss om vad jag vill, mår bra av och vad jag skall gör är framöver återvänder jag hemåt till basen i livet.

Imorgon åker vi hemåt igen, då har jag med mig några nya idéer och några som är så klara att de skall omsättas i praktiken.

Det kan var spännande att ha semester.

En reporter kom och besökte mig.
Han ville att jag skulle berätta om mitt liv. Oj, det var inte lätt.
Men visst är det så att varje människa har en berättelse.
Artikeln blev bra, det beskriver lite av vem jag är, vad jag gjort och vad jag vill.

Här är en länk till artikeln, om det är så att du har möjlighet att öppna den….

Jag försökte få fram att jag tror på samtalet. Jag tror nämligen att människor behöver dela det som känns angeläget i stunden. Den tid vi lever i håller uppe fasader och många av oss putsar ständigt på vår yta och jag tror inte att det är hälsosamt. Jag tror att vi alla behöver hitta det enkla avlastande samtalet, samtalet som hjälper oss att inte virrar bort oss i oss själva.

Tänk om det är så att det exitentiella samtalet är en unviersalmedicin, som gör att vi med hjälp av medmänniskor själva kan formulera det som gör ont och det som är vackert.

Som pastor och medmänniska tror jag att detta är en väg framåt i vår tid och jag är beredd att ställa mig till förfogande för andras funderingar och frågeställningar.

Jag reflekterar samtalet med dem jag möter genom den prisma som Gud gett mig.

Kärlek, nåd, förlåtelse och godhet.

Allt gott i sommartid hälsar #pastorannakarin

Läser en krönika av Edel Irén Segerstam i dagens Borås Tidning (BT) om det globala fenomenet, public management och att de administrativa kostnaderna kring detta fenomen ”överskrider nyttan”. Intressant.

Jag läste en bok förra sommaren av författaren, Jonna Bornemark om just detta fenomen. Boken heter, Det omätbaras renässans. Jonna skriver utifrån egna studier om hur new public managment letat sig in i alla skrymslen i vårt samhälle. Staden, skolan, vården, näringslivet och kyrkan. Tilltron till det mätbara har utarmat det mänskliga ansvaret, och till stor del det mänskliga mötet. Läs gärna denna bok!

I många år har jag noterat att det personliga ansvaret förflyttats. Min egen erfarenhet pekar på att den enskilda människans eget ansvar reducerats och att det till stor del finns ”någon annan” som faktiskt är ansvarig.

Ja, ni läser säkert mellan mina rader och förstår att jag inte är vän av detta. Om jag går till mig själv, så har alltid eget ansvar, tillit och förtroende varit min drivkraft i yrkeslivet såväl som i föreningslivet. Jag har tyckt om att lära mig mer, ta egna beslut, ta ut svängarna och på den vägen kunna serva kunden, lösa uppdraget och utan att först fråga en slags chef kunna bocka av ärendet och faktiskt få en nöjd kund.

Att administrationen sväller när bolag och organisationer blir större är ingen rymdforskning. Kanske behöver vi komma tillbaka till det lokala, det lilla. Jag tror nämligen att människor vill kunna påverka, vara med och göra sin del och faktiskt också ta ansvar för resultatet.
Har vi haft övertro till centralisering och stordrift? Har viljan att maximera vinster och minimera administrationer drivit bort människan från ansvaret?

Jag tror att vi på något sätt varvat oss själva, att vi liksom i brännboll, gjort ett frivarv och att vi nu återigen står på ruta ett, men när vi står där så är det inte bara vi själva, utan det är också en stor låda med undersökningar, utredningar och handlingsplaner som skall skickas till någon som mäter vad verksamheterna åstadkommit.

Mitt förlag i debatten är att, om varje enhet och individ ”gör” från början, så hade vi inte behövt gå över ån efter vatten och kostnaderna för administrationen som skall övervaka administrationen hade kunnat användas till något mer konstruktivt.

Jag har varit väldigt förskonad i pandemitid, det förstår jag idag när jag tillbringat en liten stund där obligatoriskt munskydd var ett krav. Oj, så varmt, instängt och så illa det där munskyddet luktar.

Full förståelse för att det behövs, men lycklig att jag inte arbetar i miljö där det krävs.

Gick i en korridor, mötte människor, men… jag har ingen aning om de log eller såg sura ut.

Tacksam

En vanlig dag för någon, en extraordinär dag för någon annan.

Idag är det då äntligen dags för att inleda studentveckan. Vår dotter, Alice har planerat, fixat och trixat inför den här dagen i säkert ett halvår. Förberedelsena har hela tiden haft ett raster, ett om…

Nu är restriktionerna ändrade och det kan bli bal, det får vistas 50 personer i lokalen och det får vara 100 personer utomhus. Tack gode Gud.
Förstår att det är många som blivit snuvade på festligheterna och på det lilla extra.

Visst hade det löst sig ändå, visst hade det blivit väl, men….

Kanske ligger förväntningarna något för högt hos mig personligen,
men att se framåt, att planera och sedan få genomföra är viktigt för mig.
Det är livet liksom.
Jag har blivit besviken många gånger när det inte blivit som jag tänkt, men jag har inte lärt mig att inte ha förväntningar. Förväntningar är som en krydda i mitt liv.

Förstår att vi är olika, men jag älskar det här. (Kanske är dottern lite lik mig)

Äntligen är det torsdagen den 3 juni och vår älskade Alice skall gå på sin bal, med ljusblå, lång klänning, alldeles för höga skor, håret uppsatt i en enkel klämma. De egna lockarna skall vara med på bild för första gången i vuxen ålder.

Det här kommer bli bra, ett minne för livet, en festlig dag som jag är glad att jag kommer få vara med om.

Fick frågan att skriva några rader om mig själv. Det måste väl ändå vara roligare med ett ämne tänkte jag, men svarade ja för att jag så gärna vill skriva.

Funderade en stund på vem jag är, vad jag ville säga och ”anekdota” på. Kanske hade jag velat skriva krönikan i en annan ton, men det passade sig inte. Det finns såklart händelser som man behöver förhålla sig till. Typ pandemin. Det går aldrig att gå runt detta och den satte verkligen ner foten även i mitt liv. Krönikan är skriven och publicerad, den handlar om mig och om året som blev som det blev, när det inte blev som det skulle.

Nu sitter jag här och hoppas att krönikan får betyda något för någon.

Året 2020 blev en hastig inbromsning som definitivt präglat mitt liv. Det kommer inte bli som det varit, det kommer bli annorlunda, kanske till och med nytt och fräscht.

Det är nya tider nu!

Nu är det bestämt att studenten blir den 11 juni. Det känns sååååå roligt att få något att planera inför. Mat, presenter, kläder, stolar och bord. Nu väntar vi på vad folkhälsomyndigheten säger om folksamlingar. Jag hoppas att det blir 50 personer, det skulle underlätta eftersom inbjudningslistan bestod av 134 personer.

HURRA äntligen något att se fram emot!

Då är påskhelgen över och Jesus lever.
Jag är glad att han levde redan innan vi började fira påsk, men känner stor tacksamhet för traditionen att bli påmind så påtagligt varje år. Sjömarkenkyrkan har haft två fina samlingar i påsk av helt olika karaktär, men med stor tydlighet vart i påskens drama de befann sig. Lite synd är det dock att vi missar långfredagens tystnad, det mörka och dystra. Utan den är det svårt att få till, och om möjligt, kunna förstå hela dramat. 

Vad har påskens budskap gjort med dig denna gången? Kunde du känna sorg, lidande och innerlig glädje? Påsken blir lite som Gessles sång, Här kommer alla känslorna. På några få dagar skall alla känslorna rulla igenom som i en  bergochdalbana. För egen del så åker jag i den där bergochdalbanan året runt, i en mer eller mindre ojämn takt.

Läste du Joel Halldorfs geniala essä i Expressen den 4 april? Han skriver om den lågintensiva tristessen och hur pandemin tar kål på själen. Han skriver om ökenfädernas vardagsdemoner, om att inte bry sig, och om apati. Joel beskriver Gud som öknen, “Öknen är en av Bibelns huvudpersoner. Tyst, gåtfull och oändlig, som Gud själv” Ur öknen föds liv, ur öknen föds förnyelse och förvandling. Om du inte läst essän, den gör gärna det, han har gjort det igen, som en av mina pastors kollegor skrev i helgen!  

Provar mina tankar på andra, fungerar oftast inte. Jag backar, tiden går, min tanke letar sig fram på andra vägar. Jag tänker sluta fundera på vad andra tycker. En av mina livlinor är vad jag själv tycker. Om jag hela tiden måste anpassa det som finns inom mig kommer jag att dö. Jag skall nu skaffa mig ett konstnärligt uttryck så att jag därigenom kan motivera uttrycket, alltså det som finns i mig och som måste få komma ut.