Läser en krönika av Edel Irén Segerstam i dagens Borås Tidning (BT) om det globala fenomenet, public management och att de administrativa kostnaderna kring detta fenomen ”överskrider nyttan”. Intressant.
Jag läste en bok förra sommaren av författaren, Jonna Bornemark om just detta fenomen. Boken heter, Det omätbaras renässans. Jonna skriver utifrån egna studier om hur new public managment letat sig in i alla skrymslen i vårt samhälle. Staden, skolan, vården, näringslivet och kyrkan. Tilltron till det mätbara har utarmat det mänskliga ansvaret, och till stor del det mänskliga mötet. Läs gärna denna bok!
I många år har jag noterat att det personliga ansvaret förflyttats. Min egen erfarenhet pekar på att den enskilda människans eget ansvar reducerats och att det till stor del finns ”någon annan” som faktiskt är ansvarig.
Ja, ni läser säkert mellan mina rader och förstår att jag inte är vän av detta. Om jag går till mig själv, så har alltid eget ansvar, tillit och förtroende varit min drivkraft i yrkeslivet såväl som i föreningslivet. Jag har tyckt om att lära mig mer, ta egna beslut, ta ut svängarna och på den vägen kunna serva kunden, lösa uppdraget och utan att först fråga en slags chef kunna bocka av ärendet och faktiskt få en nöjd kund.
Att administrationen sväller när bolag och organisationer blir större är ingen rymdforskning. Kanske behöver vi komma tillbaka till det lokala, det lilla. Jag tror nämligen att människor vill kunna påverka, vara med och göra sin del och faktiskt också ta ansvar för resultatet.
Har vi haft övertro till centralisering och stordrift? Har viljan att maximera vinster och minimera administrationer drivit bort människan från ansvaret?
Jag tror att vi på något sätt varvat oss själva, att vi liksom i brännboll, gjort ett frivarv och att vi nu återigen står på ruta ett, men när vi står där så är det inte bara vi själva, utan det är också en stor låda med undersökningar, utredningar och handlingsplaner som skall skickas till någon som mäter vad verksamheterna åstadkommit.
Mitt förlag i debatten är att, om varje enhet och individ ”gör” från början, så hade vi inte behövt gå över ån efter vatten och kostnaderna för administrationen som skall övervaka administrationen hade kunnat användas till något mer konstruktivt.