tor, 22 Oktober
Dagens bibelord från taizé (www.taizé.fr) är hämtat från
Mik 7:14-20
14Valla ditt folk med din herdestav,
den hjord som är din egendom
och lever ensam i en vildmark
omgiven av odlat land.
Låt den få beta i Bashan och Gilead
som i forna dagar.
15Låt oss få se under,
som när du drog ut ur Egypten.
16Folken skall se det och blygas
trots all sin makt,
de skall stå där med handen för munnen
och med öron som drabbats av dövhet.
17De skall slicka stoftet som ormar,
som markens krälande djur.
Darrande skall de lämna sina fästen
och komma ut till Herren, vår Gud.
De skall frukta och bäva för dig.
18Vilken gud är som du,
du som tar bort skuld och förlåter synd
hos dem som är kvar av din egendom.
Din vrede består inte för alltid,
du vill helst visa nåd.
19Du förbarmar dig över oss på nytt
och utplånar våra brott,
du kastar alla våra synder i havets djup.
20Du skall visa Jakob trohet och Abraham nåd
enligt den ed du i forna dagar gav våra fäder.
Jag valde att läsa hela kapitel 7 för att få ett större sammanhang. Kapitlet börjar i totalt mörker, utan hopp och med en stor rädsla för att inte lita på någon annan.
I vers 7 kan vi ana en längtan, ett hopp om löftet som givits, men som fallit i glömska.
Mika vågar trots mörker och misstro glänta på dörren till löftet, och ut strömmar ljuset från orden: ”Triumfera inte, du min fiende ! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus”
Wow, vilken vers !
Triumfera inte, du min fiende ! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus”
läser sedan kapitlet till sitt slut och börjar börjar nynna på sången ”löftena kunna ej svika” Jag fortsätter att dricka morgonkaffet med ett leende på läpparna.
Det här inlägget postades i
Okategoriserade. Bokmärk
permalänken.
