Anna-Karin

Äntligen får jag tillbaka det jag gett….

Timman som jag var tvungen att klara mig utan i sommar kommer äntligen tillbaka.

Jag brukar ha svårt att ställa om när timman försvinner, känner av förändringen i flera veckor.

Njuter dock av att vårens dagar blir ”förlängda” och kvällarna blir ljusare. Jag kan hitta fördelar med omställningen, men på senare tid har jag börjat fundera på varför vi håller på och skruvar tiden fram och tillbaka ?

Kan vi inte ha det inställt på ”sommartid” hela tiden istället ?

Det skulle bli lättare – åtminstone för mig !

Vad tittar du på när du läser en dödsannons ? Namn, födelseår, till vem gåvan skall betalas, vilken begravningsentreprenör som administrerar eller tittar du på den valda symbolen ?

Jag har under ett halvårs tid valt att titta på symbolerna. Symbolerna som det idag finns en uppsjö av.

Roddbåt, liljekonvaljbukett, solnedgång, fotboll, kantareller, rosor, vilda blommor, jaktgubbe med hund, duva och hjärtan.

Varför väljer man att sätta en bild på kantareller i sin dödsannons ? Varför sitter bilden på en roddbåt överst i annonsen som offentliggör min död ? Är det för att visa vem jag varit, eller för att visa omgivningen vad som varit mitt stora intresse. Kanske var det kantarellplockning som var det viktigaste i mitt liv, kanske var det jakt eller blommor. Det må vara så, rent mänskligt. Att plocka blommor, svamp och jaga är ju fantastiska sysselsättningar, men är bilden på ett par kantareller rätt symbol när jag dör ?  Här borde väl korset komma in i bilden.

Symbolen för död, men också för uppståndelse är ju korset. Varför väljer då allt färre människor att låta denna symbol stå överst i dödsannonsen ? Är det för att budskapet om korset inte nått dem ?

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de människor som väljer kantareller och konvaljer som sina symboler har fått reda på vad korset innebär. Jag hoppas också att de tillsammans med någon vän eller bekant fått be Fader vår innan sista andetaget.

Jag fortsätter min studie och mina funderingar på varför korsen syns allt mer sällan i Borås Tidnings dödsannonser.

Läste en krönika som snurrade på Facebook. Den var så bra att jag läste den två gånger. Delade den, och skrev några glada tillrop, som tecken på att jag höll med och ville liksom heja på skribenten.

Det känns så gott när man kan hålla med i en annan människas tankar och tänka, det är ju det här jag också säger….
Läs gärna krönikan som är publicerad i tidningen Dagen och som är skriven av Linda Alexandersson.
Evangelisation som förbryllar

Jag önskar att jag snart vågar skriva liknande krönikor själv….

Läser idag från Romarbrevet 5:1-11 och funderar lite extra kring denna text. Eftersom jag själv under flera år brottats med att krafterna inte riktigt räcker till och att jag fått slå av på takten i många omgångar, så kom denna text mig nära.

I vers 3 står det att ”vi är stolta över våra lidanden” för att vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthållighet skapar fasthet och fasthet skapar hopp.

Denna kedjereaktion på våra egna lidanden ger oss med andra ord hopp om att Gud inte sviker oss och att hans kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom den heliga anden.

Då finns det nog en mening med att ha det jobbigt, då kan vi se räddaren än tydligare än om allt i livet är går som en dans.

Kanske är det nöd som världen behöver för att se Kristus.

Det finns mycket att fundera på en dag som denna…

Hämtar kraft ur psalm 71 efter en veckas kraftlöshet och oro.

Så var det dags att starta ett nytt läsår och en ny termin. Efter en lugn och behaglig sommar skall allt igång igen, allt på samma gång.
Det tar på krafterna – nå´t såpass.
Trodde att jag under sommaren sparat ihop lite reservkrafter i mina batterier, men de verkar inte fungera lika bra som tidigare i livet och laddar definitivt inte upp sig till 100 % bara genom en god natts sömn…

Jag vet snart inte vad som krävs för att mina inre batterier skall ta laddning över huvudtaget. Känner mig ledsen och uppgiven, vill orka, vill så gärna vara entusiastisk och längtar innerligt att få känna mig fylld av energi….

I lördags var jag på 40 års fest – en tjejkväll som gick i rosa. En tjejkväll där värdinnan bjöd på sig själv genom att ”sommarprata” och berätta sin livsberättelse. Sommarpratet tog 1 timma och 10 minuter och gästerna var alla en del av hennes berättelse. Det var en härlig kväll med många möten och fina samtal.

Jag hade skrivit en dikt som avslutning på mitt tal, för övrigt min första i vuxen ålder. Dikten handlar om hur vi likt startkablar får vara varandras energi och ”startare” när de egna krafterna tryter.

Från en människa till en annan
när krafterna tagit slut
en förlängning av min energi, som också får bli din
den måste alltid vara kopplad i oss båda
Sammankopplingen är nödvändig, livsviktig men också kravlös
jag får ge, men jag får också ta emot
alltid plus mot plus och minus mot minus

 Från en människa till en annan
när krafterna tagit slut
en förlängning av något större än mig själv
ett givande och ett tagande som förändrar, förädlar och förnyar
en förvandling som endast kan bli när vi är sammankopplade
energin som uppstår fyller batterierna, och vi kan fortsätta gå
tillsammans

Gårdagens gudstjänst var sannerligen en utmaning. Inte själva gudstjänsten, men texten som predikades med rubriken ”Medmänniskan”.
Den gammaltestamentliga texten från 5 Mos 15: 7-11 uppmanar mig att öppna mina händer och låta den fattige låna så mycket som han behöver, att ge villigt utan att gräma sig över det jag ger för i detta skall Herren din Gud välsigna dig i allt du gör och allt du företar dig. Texten avslutas med orden ” Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land”.

I Romarbrevet 13:8-10 uppmanas vi i att inte stå i skuld till någon, utom i kärlek till varandra, ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen och i dagens tredje föreslagna text Matt 5:38-48 står det att vi skall vända andra kinden till och ge bort vår mantel om någon ber om vår skjorta samt gå två mil om någon vill tvinga mig att gå en mil.

När jag hör dessa texter blir jag bara så himla trött.
Jag skall öppna handen för min broder, jag skall inte stå i skuld till någon, jag skall vända andra kinden till, jag skall….
Visst, absolut, jag förstår att jag att inte skall belasta någon annan och stå i skuld, visst fattar jag att jag skall dela med mig och jag vet att jag inte skall slå tillbaka. Men var i hela himlens namn skall allt detta goda komma ifrån.
Jag har inte krafter att gå två mil, när min omgivning inte ens går en. Jag orkar inte hela tiden vara den som delar med sig av ideér, tankar, inspiration och pengar, när min omgivning inte gör likadant. Det känns faktiskt som uppochnerpåvändavärlden, det är verkligen inte logiskt.

Tro och förnuft hänger definitivt inte ihop, det vet jag. Men jag önskar så innerligt att Gud skulle boosta mig, så att jag inte behöver känna otillräcklighet, trötthet och uppgivenhet.

Jag vet att det inte hänger på mig, jag vet att kraften skall komma från Herren, jag vet att om jag närmar mig Herren, så skall han närma sig mig, men det känns ändå tungt.
Tungt att om och om igen önska att bänkarna i gudstjänstlokalen var fullsatta, tungt att om och om igen önska att de andliga gåvorna och kraften från den helige andes helande och upprättande kraft skulle falla just över det sammanhang som jag befinner mig i.
Jag är inte nöjd med hur dagens kristenhet fungerar. Jag är inte nöjd med att så många som kallar sig kristna bara är nöjda med det som är.

Det tar på mina krafter att gå runt och fundera på detta, det sänker mig och det är inte det jag vill, jag vill ju framåt ! 

Jag önskar att det som står i Bibeln skall bli verklighet och att kraften skall ge sig till känna i vårt samhälle, i min vardag och i min församling, för då kan jag gå två mil hur lätt som helst !

Idag ber jag att jag skall få känna uppmuntran i min tro så att jag får lust att gå.

Läser insändare och följer med intresse debatten om facebookgruppen #mittkors.

Varför kritisera stöd till förföljda kristna ?

Den här debatten får mig att tappa andan. Mitt förtroendet för de som leder Svenska Kyrkan är så lågt som det bara kan bli.

Kyrkan klarar inte granskning gällande finanserna, sjukskrivningsantalet bland de anställda ökar och när kristna människor i Sverige vill stå upp för korsets betydelse, då duckar Svenska kyrkan och säger att det är uppviglande.
Vad står denna stora gigantiska organisation för ?
Ärlighet, eller girighet ?
Mänsklighet eller lönsamhet ?
Korset eller sekularisering ?

Nu dröjer det nog inte länge innan cirkus Svenska Kyrkan får packa ihop.

Om inte denna färgglada rörelse genast börjar använda färgerna svart och vitt, så kommer det bara fortsätta vara ett spel för gallerierna där pengar och politik styr riktningen.

TACK för ordet

I eftermiddag skall vi ut och spela. Det är bland det roligaste vi vet.
Idag är vi, Ryberg & Frick kallade till Ekborgen, Blidsberg.

Temat för kvällens text och musik är ”På din sida”

Roland Utbult skrev en låt för många år sedan med denna rubrik. Jag tycker att rubriken är vattentät. Den rymmer allt jag behöver.

Vetskapen om att Gud är på min sida, att han kämpar för mig, visar mig vägen och upprättar mig, ger mig den kraft jag behöver.

Nu måste jag plocka ihop mina noter, kamma mig och sätta på mig nå´t snyggt.

Denna sommar är regnbågens sommar, iallafall där jag bor. Omväxlade väder där sol och regn ackompanjerar varandra leder till att solens strålar bryter igenom där det regnar, och då ser vi regnbågen.

Denna sommar har det också varit mycket prat om PRIDE. Folk manifesterar och bär plakat för allas lika värde. Det känns som en ny folkrörelse. Enskilda människor och lokala företag hissar ”prideflaggan”, människor i alla åldrar målar sina naglar i regnbågens alla färger, köper kepsar och halsdukar precis som om det är ett nytt fotbollslag som toppar allsvenskan, och på bästa sändningstid i SVT, så sjöng och dansade Sanna Nielsen i en välrepeterad koreografi ”I´m comming out”. På skolavslutningen i en av våra kyrkor här i bygden kom prästen infarandes med den färgglada flaggan i högsta hugg. Kyrkan får inte ge barn och ungdomar guds välsignelse i sånger och bön, men prideflaggan går att vifta med hur som helst och väcker ingen debatt på varesig insändarsidorna i Borås Tidning eller vid fikaborden på arbetsplatserna. Att det är skillnad på skit och pannkaka kan vi konstatera.

Jag tycker att det är bra att vi är med och påverkar och kanske dras många människor med i denna färgglada rörelse för att äntligen få stå upp för ”någonting”. Helt ok med alla människors lika värde, helt ok att stå upp för dem som förtrycks, bara vi då står upp för alla grupper på samma färgglada sätt. Om vi lite snabbt skall granska vårt samhälle, så är det mycket vi skulle behöva ”stå upp för”. Allas lika värde i skolan, allas lika värde i omsorgen, allas lika värde inför lagen, allas lika värde i arbetslivet, – you name it.

Att stå upp för att ”alla är ok” har under de senare åren tagit sig uttryck i ”rocka socka”. Denna rörelse blev en ”stor grej” både i tidningar och på sociala medier, där vanliga människor lätt kunde ta ställning och trycka ”gilla” för att visa sin sympati för att vi är ok som vi är. Här räckte det att ta på sig udda sockor för att markera.

Varför blev just regnbågen symbolen för pride?, det skulle ju lika gärna kunna vara två udda sockor.  

Sommaren 2016 har varit regnbågens sommar här i västsverige, det var också sommaren då pridefestivalen kom till byn. Jag vet att det inte är politiskt korrekt att skriva om detta ämne. Det är bara det att för mig handlar regnbågen om mycket mer än festival, färgglada flaggor, skäggiga damen och underhållning som på cirkus.

För mig står regnbågen för Guds löfte till oss, regnbågen vill påminna oss om att Gud har skapat himmel och jord, och att han stiftat ett förbund med människan. 1 Mos 9:13-17.

Detta förbund är ”extra allt” och då ryms också att
ALLA MÄNNISKOR ÄR LIKA MYCKET VÄRDA.

Gingri sommaren 2016