Anna-Karin

Äter min frukost, övriga familjen har lämnat huset. Tänder ett ljus och tar fram min bibel. Just nu läser jag ur andra mosebok (Exodus) om hur Mose får uppdraget att föra Israeliterna ur Egypten. En fascinerande berättelse som får mig att fundera på varför människan inte vill bli fri, varför människan ifrågasätter och stretar emot när Gud bara vill ge fullständig frihet. Kan det verkligen vara så att människan inte förstår ? Människan som till och med förstått hur man tar sig till månen och tillbaka.

Som pastorskandidat ställs man inför många frågor, man får möjlighet och ibland tvingas man att brottas med frågeställningar.
Vissa veckor funderar jag så att det nästan gör ont i huvudet.
Det tar tid att komma framåt, det tar tid att växa i tro. Jag tror inte att vi någonsin kan säga att vi har svaret på alla frågor, men för mig är det viktigt att vända, vrida, fråga, prova och få möjlighet att fundera tillsammans med andra.

Jag ser mina studier som en resa, en utmanande resa där jag hela tiden är på väg. Nynnar på en gammal låt som gruppen SALT spelade för snart 100 år sedan (de var verksamma på typ 1980 talet)
Om du har möjlighet och tid, lyssna gärna när Katarina Milton sjunger.

På väg – SALT

Sanningen och riktningen hittar jag i Guds ord, Bibeln. Att hålla riktningen känns oerhört viktigt och angeläget. Vår värld behöver det kristna budskapet och vi är alla kallade att vara vittnen !

Låt Er inspireras av Guds ord !

”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig.
Världen behöver din kärlek strömmande genom mig
Psalm 96:1  (Psalmer & Sånger)

Allt gott till Er alla hälsar

Anna-Karin Ryberg
Fristad

Äntligen känns det som om den mörka årstiden börjar dra bort. Dagarna är lite ljusare och det känns gott i både hjärta och själ.

Min tillvaro är ganska behaglig, jag pluggar på halvtid och jobbar halvtid, det är en bra blandning för en rastlös människa som jag. Det är mycket att reflektera över just denna temin då vi läser praktisk teologi. Någonstans mitt i all litteratur och klokskap som andra människor skrivit ner och gett mig som hjälp, så är det väl snart meningen att jag skall kunna tillämpa allt detta sammantaget i praktiken. Spännande men samtidigt läskigt.

Jag gillar verkligen det jag gör och börjar faktiskt tro att det jag skall göra framöver kommer att bli riktigt roligt.

Sitter ner med en kopp kaffe, funderar kring den texten som söndagens predikan skulle kunna handla om.

Texten är från Matteus 14:22-33

Texten kommer direkt efter att Jesus utfordrat 5 tusen män (förutom kvinnor och barn). Jesus befaller sina lärljungar att åka till andra sidan sjön, medan han själv skickade hem folket. När Jesus skickat hem folket går han själv upp på berget för att be. Jesus stannade på berget till det blev kväll.

Lärljungarna åker i sin båt, kämpar i motvind för att komma till andra sidan sjön. I gryningen ser de Jesus komma gående på vattnet och blir som vanligt förskräckta och överraskade. Med lugn röst talar Jesus till dem och förklarar att det ”bara är han” som kommer och att de inte behöver vara rädda. Petrus utmanar Jesus genom att själv önska sig kunna gå på vattnet – Jesus säger, kom ! och Petrus kliver ur båten och börjar gå. När Petrus börjar tänka på att det blåser, blir han rädd, släpper blicken på Jesus och börjar sjunka. Petrus ropar ”Herre, hjälp mig !” och genast sträcker Jesus ut sin hand och griper tag i honom. Jesus kallar Petrus för trossvag och frågar honom varför han tvivlade.

Lärljungarna faller ödmjuka ner i båten och konstaterar att mannen är Guds son.

Nu skall jag tänka ut någonting klokt att säga kring denna berättelse.
Rubriken för söndagen är ”Jesus är vårt hopp”

”Tänk, tänk, tänk” som Nalle Puh sa !

15 dagar på det nya året har redan gått.

Dagarna har blivit lite ljusare och enligt traditionen (tjugonde dag Knut)
så skall vi ta ner adventsljusstakarna i fönstren.

Våra ljusstakar får stå kvar några dagar till, vill ha kvar ljuset och
så tycker jag att ljusstakarna är vackra där dom står.

Gårdagens gudstjänst i Equmeniakyrkan, Fristad gav mig inspiration. Nina Axelsson predikade och vittnade kring söndagens text från Lukas 3:1-15.

Texten handlar om hur Johannes bereder väg för Herren.

Nina ställde frågan till sig själv och till oss andra,
– Hur bereder vi väg för Herren i vår vardag och i våra sammanhang ?

Jag blir uppmuntrad när jag själv får tänka kring hur jag kan vara med, jag blir taggad när jag utmanas av frågan om jag överhuvudtaget är med.

Tanken på att ALLT JAG GÖR, SÄGER OCH ÄR skulle vara, att bereda väg för Herren, känns hisnande.
Någon känner säkert att det blir kravfyllt, jag för min del tycker att denna uppgift ger mitt liv mening.

Känner mig stolt och nöjd att efter endast 46 år, 8 månader och 5 dagar kunna konstatera att JAG HAR HITTAT svaret på en av universums största frågor. Frågan om livets mening.

Svaret är att bereda väg för Herren.

Då är det bara att kavla upp ärmarna och börja….

Samtidigt tänker att jag förmodligen är redo att angripa nästa stora universella fråga. Om jag nu skulle kunna närma mig en annan stor fråga och presentera en lösning av densamma och att detta arbete skulle ta lika lång tid som mitt första stora genombrott, så är jag nästan hundra år nästa gång det inträffar…

Det får bli så – det är helt enkelt längre mellan vissa saker i våra liv än andra.

Nu blir det äntligen lite ljusare….
Fönstren pryds av lampor och stjärnor, träd får ljusslingor och en och annan utegran tänds för att få nordens mörker att skingras något.

Att skingra mörker känns som ett bra påhitt

På söndag står människor upp i kyrkorna runt om i Sverige och sjunger ”Hosianna Davids son, som kommer i Herrens namn” och ”Gå Sion din konung att möta”

På söndag sjunger vi om honom som är större än vad vi förmår att förstå, vi sjunger om honom som vände mörker till ljus – på riktigt. Vi sjunger om Jesus Kristus Guds son.

På söndag sjunger Ryberg & Frick i vår kyrka, församlingen får sitta ner och lyssna på den gamla låten som Arnold Börud skrev på 80 talet. Låten som den norska gruppen TVERS framförde runt om i missionshusen och som sedan fördes vidare ut i bygderna av dåtidens ungdomskörer.

Tänder mina adventsljusstakar och nynnar på sången…

”Bara Jesus är min frihet, bara Jesus är min glädje, bara Jesus är min trygghet och därför prisar jag hans namn, jag är lycklig med min Jesus, han är allt för mig, han är vägen, han är livet, han är sanningen för mig, han är liv från Gud”

Jag och min man tittar just nu på en Netflix serie som heter ”Person of Interest” den handlar om en man som skapat en maskin som kan berätta när någon person i staden är i fara. Skaparen av maskinen har ett team runt sig som får uppdraget att skydda de personer, vars ”nummer” dyker upp. Maskinen byggdes för att motverka brottslighet, dess intelligens gör att den är oerhört åtråvärd både av dem som vill väl och för dem som har mörkare syften. Serien är komplicerad men oerhört spännande och svår att sluta titta på….

I facebookgruppen ”Mod att missionera” läser vi bibeln tillsammans. Läsplanen hämtar vi från från Taize. Texterna som föreslås har säkert en viss ordning, men för mig som läsare så blir det bibeltexter som dyker upp för att någon annan tänkt. Min uppgift blir att läsa, tänka och reflektera över dem i tur och ordning.

Läsplanen från Taize blir som i TV serien, en bibeltext ”dyker upp” varje dag.

Idag är det Lukas 23:33-46 som ”dyker upp”.
Texten handlar om när Jesus korsfästs och när rövarna hånar honom. Texten har jag hört många gånger. Men jag måste, trots att jag hört den förut ta mig lite tid att fundera på vad den kan säga till mig idag, Domssöndagen, den 20 november, år 2016.

Jesus säger endast två saker i texten, det första är ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”  och det andra är ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”

Jesus förlåter och säger att vi redan idag är med honom i paradiset.
Han dömer inte, han försvarar sig inte, han öppnar sitt stora hjärta och ger.

Visst är det häftigt att denna text dyker upp just idag, denna söndag som vi i vårt kyrkoår rubricerar som ”Domssöndagen”

Läser i Apostlagärningarna 8:26-39 om den etiopiske hovmannen som träffar Filippos på en dammig väg mellan Jerusalem och Gaza.

Texten inspirerar och utmanar mig.

Filippos möter en ängel. Ängeln talar om för honom att han skall gå till vägen som leder från Jerusalem till Gaza. Filippos går direkt. När han kommer fram till vägen, så får vidare instruktioner av Guds ande om att hålla sig nära en vagn.
Mannen som sitter i vagnen är hovman från etiopien, han har varit i Jerusalem för att tillbe Gud. Mannen sitter nu i sin vagn och läser Bibeln, han läser från Jesaja bok. Filippos frågar mannen om han förstår vad han läser, mannen svarar att han inte har någon möjlighet att förstå om han inte får träffa någon som kan vägleda honom. Filippos börjar berätta för mannen, mannen frågar, Filippos svarar. Med skriftstället som utgångspunkt berättar Filippos budskapet om Jesus för mannen. När vagnen efter en stund kommer fram till ett ställe där det finns vatten, undrar hovmannen om han kan få bli döpt. Filippos döper mannen och när de båda männen stigit upp ur vattnet, så rycker herrens ande undan Filippos och hovmannen fortsätter sin resa fylld av glädje.

För att människor i vår tid skall få höra budskapet om Jesus, så måste jag precis som Filippos lyssna, vara villig att gå och ha mod att berätta.

Jag bär på en innerlig längtan om att få vara ett redskap i Guds rike, att få vara en länk mellan jord och himmel.

GUD, du som ser min längtan att tjäna dig,
gör mig lyhörd för din röst, gör mig villig att gå.
Ge mig mod att berätta om din son Jesus Kristus,
för dem jag möter på min något dammiga väg.
AMEN

Anna-Karin Ryberg
Gingri, november 2016

Vecka 44 är det många som förknippar med ledighet. Skolorna har höstlov ”läslov” och många passar på att ta ledigt några dagar från jobbet för att vara med sina barn.
Det här gillar jag verkligen !

Jag tror på idén att dela upp sin ledighet över året och ha små hållplatser jämt fördelade över tiden. Med mig gör det underverk. Jag hinner komma ikapp, jag hinner vila, jag blir lugnare och får mer lust. Mina hållplatser har en helande inverkan på mig.

Jag har alltid gillat att ha någonting att ”se fram emot”, det gör att det aldrig blir långa transportsträckor. Novemberlovet delar av hösten på ett mycket bra sätt och jag kan tänka ”före novemberlovet” och ”efter novemberlovet”, vilket gör att tillvaron känns enklare att greppa. Kanske lurar jag mig själv, men det spelar ingen större roll, eftersom metoden ”hållplats” fungerar utmärkt för mig.

När jag kommer fram till en ”hållplats” så tänker inte jag att jag nödvändigtvis måste åka bort, ”solsäkra”, eller planera upp dagarna med aktiviteter. Jag tänker att jag vill vara hemma när jag är ledig, jag vill bara få vara och sova i min egen säng. Gå upp när jag vill, använda dagen som jag vill utan att samla på nya upplevelser, passa tider och känna krav.

Om fler vågade prova att ha ”hållplatser” utmed vägen, ansöka om semester bara för att vara hemma, så tror jag att vi kan få en ”friskare” tillvaro.

Vad har du för hållplatser ?