Frustrationen växer, jag funderar så att det knakar. Något snurrig måste jag få ner det som rör sig i mitt huvud.

Jag har kört fast i kristendomens egentliga finess eller ”knorr”. Gemenskapen, relationen som kan sammanfattas, TILLSAMMANS.

Gemenskapen är central, det verkar faktiskt som om att det är själva kärnan. Enligt Bibeln så kan du i princip inte fungera som kristen om du inte samverkar med andra. Det är kanske lite tillspetsat, men samlingen människor, församlingen, gemenskapen är definitivt en juvel i sammanhanget.

Det som bekymrar mig är att detta centrala inte alls är så ”2017” eller så speciellt ”samtida”. Gemenskap, församling och tillsammans passar inte ihop med vårt samhälles egotänk – jag, mig och mitt. Människan av idag har fullt upp med att boosta sig själva, istället för att engagera sig i grannens livsberättelse.

Kanske är det inte så konstigt att det är skralt i kyrkbänkarna…vi gör hellre saker ”för oss själva” än tillsammans.

Många församlingar sitter på sin kammare och funderar på hur man attraherar människor att komma på gudstjänst och välja kyrkans utbud. Flera helt utan resultat. För att trösta sig, hittas det argument om att utbudet av aktiviteter är så mycket större idag än på 70 talet, ungdomarna flyttar från bygden och barnfamiljerna, de spelar fotboll på gudstjänsttid.

Trötta och kanske lite håglösa ser inte kyrkan det samhälle som fullkomligt ropar efter hjälp i sin trasighet – stress, barnlöshet, misslyckad karriär, brustna relationer och överaktiva barn är vardagsmat för den moderna människan.

Trötthet och uppgivenhet äter upp småbarnsföräldrar, tröttheten skapar motstånd, livet som skall vara bra, roligt och härligt, blir ett träsk, en transportsträcka, livet blir ett projekt som knappt blir genomförbart.

Kanske är det inte så konstigt att människor inte hinner reflektera över sina existentiella frågor…

Min hjärna går på högvarv, jag blir uppgiven och ledsen. Skall vi verkligen ha det såhär ?Var skall jag som kristen möta människor som behöver läkedom och vård för själen ? Vart skall jag som kristen bäst vara för att göra Jesus känd, trodd och älskad ?

är det någon idé – det kanske ändå inte är någon som har tid att lyssna…

Jag fortsätter be för att få ledning, klarhet och insikt –

GUD, jag tror verkligen att du har en plan för mänskligheten.
Hjälp mig att förstå min plats i denna plan. AMEN

Äter min frukost och dricker en kopp kaffe. Läser dagens text som finns i en bibelläsningsplan från Taizé.

Dagens text är från Jesaja 63:7-14.

Jesaja är förövrigt en av mina favoriter – hör här:

Mitt i min praktiksommar slår det mig att titeln jag bär är vacker, spännande och lite unik och den kan endast användas några få månader om året…

Det kanske är detta jag skall bli när jag blir stor

Sommarpastor

Programmet hittar du på församlingens hemsida

kolla i kalendern !

http://fristadsmissionskyrka.se/

Äntligen är det ljust länge. Äntligen är det grönt. Äntligen är det sommar.

Många av oss nordbor längtar under flera månader efter sol, värme och grönska.

Precis i detta ögonblick händer det. Det är så fiffigt.
Just precis nu så är det sommar, det är ljust och det är grönt.

Sommaren är här, solen skiner mellan regnskurarna, ogräset växer på kapp med det som är avsiktligt planterat. Äntligen är det sommar.

Nu gäller det bara att njuta och inte tappa bort stunden för att hinna med alla måsten i trädgårdsland, examenskalas, midsommarkransar och sill.

Nu gäller det att varje sekund påminna sig om att NU är det sommar och
NU är det härligt att leva !
”Solen går upp, så oskuldsfull – lyser på oss för kärlekens skull”

Så är det !

En av de sista dagarna i maj och jag åker för sista gången till skolan för denna terminen.
Innan terminen började, så kändes kursplanen, resorna och uppgifterna som ett berg som jag skulle bestiga. Med min dåliga kondition och allmänfysik, så kändes det mig helt övermäktigt.

Kursplanen bestod av mänger av föreläsningar, lite för många resor och några övernattningar för mycket. Fick ont i magen och tänkte strunta i alltsammans.

Etter att ha tittat på schemat ungefär hundra gånger, så bestämde jag mig för att ta mig till slutet av mars. Det blev första delmålet.

I April och Maj var det inte lika många övernattningar och då kunde jag börja åka över dagen, det blev delmål två.

I början av april fick vi instruktioner om en miniuppsats som skulle skrivas och lämnas in i mitten av maj. Det kändes som en återvändsgränd.

Uppsats, det har jag aldrig gjort, vet inte hur man gör och vet inte hur jag skall angripa uppgiften. Återigen fick jag börja skissa upp delmål.
Läste instruktionerna, började ana hur andra gjort,  började skriva för att skapa en struktur, fortsatte titta på hur andra hade gjort.
Tog mig an första frågan, började skriva, började förstå hur andra hade gjort….
och någon vecka innan vi skulle lämna in uppgiften hade jag fått ihop en stomme, en struktur som absolut skulle kunna gå att få ihop till en Miniuppsats. Jag lämnade in miniuppsatsen på utsatt tid, vet inte om den blir godkänd, men jag har gjort så gott jag kunnat och tror att jag fick med det som den skulle innehålla.

Ni känner säkert igen känslan av olust och missmod när alla måsten bildar ett stort svart moln. Det är inte alltid för att man inte vill, utan för att det sammantagna blir för mycket och oron över hur ork, förmåga och tid skall räcka till skymmer sikten.

Oavsett vad vårt liv består av, så upplever vi att tillvaron kan bli oss övermäktig då och då. Byte av arbete där man lockas men samtidigt skräms. Avsked där man förstår, men samtidigt inte kan se hur man skall orka. Förändringar som är goda, men som medför anpassningar och omstruktureringar. Allt ingår i livet och det är nog så det skall vara. Ibland hör man någon optimist säga: – Allt skall bli bra ! Ja, det gör det säkert, säger en annan.

…men så går man några steg, sikten klarnar och känslan kommer….

– Allt skall bli bra. Ja, visst ! – Allt skall bli bra !

och det räcker att jag tar ett steg i taget !

Under lång tid har jag letat efter en Bibel med något större bokstäver i. Den jag använder för tillfället är underbar, men behovet av större bokstäver känns påträngande och bara därför behöver jag verkligen hitta en annan, som jag gillar. Egentligen har jag letat i flera år, men har det inte varit fel på färgen, så har det varit fel på pärmen, och har den varit hyfsat bra, så har det inte varit den översättning jag egentligen velat ha.

Men så hittade jag den – det var tidigt i våras som jag för första gången mötte den Bibel som jag letat efter. Det sa ”klick”, bokstäverna var något större och jag bestämde mig för att köpa just en så´n.

Äntligen hade jag hittat det jag sökte !
Den goda känslan av att ha hitta nå´t man sökt försvann rätt så snabbt, då just denna version utgått och var slut på förlaget.

…men så plötsligt händer det. En studiekamrat (som för övrigt äger en stor kristen bokhandel i Örebro) berättade att han ”hittat” några exemplar av just denna Bibel när förlaget skulle flytta sitt centrallager från Örebro till Stockholm. Bibeln hade dock hårda pärmar, men bokstäverna var i rätt storlek och jag kunde få köpa ett av exemplaren. Jag nappade på erbjudandet. Vilken tur jag hade. Äntligen skulle jag få köpa en Bibel med något större bokstäver, en med hårda pärmar, men ändå. Den fanns ju egentligen inte längre.

Då är det precis som om det inte var nog med att jag jublade över den Bibel som nästan uppfyller mina önskemål, då hittar jag av en tillfällighet just precis den jag sökt – en röd, med mjuka pärmar och guldförgyllda blad.

Det hände när jag var på en enkel utflykt till Jönköping. Jag tar alltid en sväng till musik och bokhandeln, Nya Musik när jag är där, så även denna gång. Jag slog en lov i butiken, gick förbi hyllan med biblar – bara för att.
Längst ner på hyllan ligger det två Biblar, på en röd lapp stod det UTFÖRSÄLJNING – och där låg den !

Bibeln med något större bokstäver. röd med mjuka pärmar och guldförgyllda blad.

Köpte Bibeln och skyndade mig hem för att maila min kurskamrat i Örebro och berättade att jag hittat precis den variant jag sökt, han skrev tillbaka att jag blivit välsignad. Ja, verkligen.

En helt vanlig tisdag i maj hittar jag den. En helt vanlig dag i maj överraskas jag återigen av Guds omsorg om mig och mina behov – denna gång mitt behov av lite större bokstäver.

He is amazing !

Jag äter gröt till frukost, i princip varje morgon.

Många av de gånger jag kommer till spisen och skall påbörja grötkokningen, så står det redan en gryta med en färgglad slev i vid sidan av spisen.

Nu tror ni kanske att det är jag som tar fram attiraljerna på kvällen innan jag går och lägger mig, så att jag med sömndruckna ögon kan påbörja kokningen lite enklare. Men DET kan jag aldrig ta någon kredd för – det är jag alldeles för trött för, på kvällen….också.

Det är min underbare make som gör denna kärleksgest om och om igen.

Jag vet att jag nämnde för typ 10 år sedan att jag skulle uppskatta om han sa
– Jag älskar dig ! till mig någon gång ibland. Då tittade han på mig och sa
– allt jag gör, gör jag i kärlek till dig. Inte måste jag hålla på att säga det hela tiden.

Kokar min gröt med ett leende på läpparna och en djup förvissning om att min man älskar mig.
För det stod en gryta med en färgglad slev i vid spisen i dag också.

Häromdagen gjorde jag ett inlägg på facebook – det är verkligen inte varje dag jag gör det (nu för tiden)
Jag satt på tåget hem från skolan i Bromma. Gjorde en statusuppdatering där jag meddelade mina vänner och bekanta om att
”jag är alltid på väg, bara så att ni vet ”
Jag fick oväntat många svar på mitt simpla inlägg. Bland annat länkade en god vän min absoluta favoritlåt av SALT, ”På väg”. Igår på morgonen klickade jag på länken och lyssnade på låten, med ett stort leende på läpparna sjöng jag med i refrängen, vilken text, vilken musik, vilken röst.

När låten var slut började fler spår från skivan ”Tidlöst spel” spelas upp.
Katarina Milton fortsatte briljera, berätta, fundera och musiken förstärkte texten.
Jag lyssnade på musiken i telefonen och lät den spela när jag bäddade sängen, då helt otippat händer det – en textrad från låten ”En del med allt” dimper ner i mitt hjärta – en pusselbit som jag letat efter länge får en plats. Mina tårar började forsa utmed kinderna – just det ! Det är ju såhär det är. Textraderna blev gudomliga och det kändes som om Gud själv talade till mig ! Jag lyssnade på låten igen – och kände samma sak igen. Jag lyssnade på låten en tredje gång och Gud fortsatte säga samma sak.

Du kanske inte tror på det gudomliga, du kanske måste förstå, eller som Tomas tvivlaren, se, för att kunna tro. Det är helt ok, men att höra Gud kanske inte så svårt som vi ibland vill få det till. Det mest problematiska med att höra Gud kanske är vi själva. Vi vill ju så gärna att det skall ske på vårt sätt !

Jag har slutat försöka förstå för länge sedan, jag har kastat mig ut, vågat gå och jag är med om mindre och större under hela tiden. Jag tvivlar och är frustrerad på Gud flera gånger i veckan, men jag fortsätter gå och helt otippat flyttar han mig sju steg fram på spelplanen….helt plötsligt fick jag liksom ett helt frivarv – bara sådär.
Jag var inte beredd, jag hade inte pratat med Gud om just detta på ett tag, men när jag bäddar min säng en vanlig tisdag, då kom svaret.

TACK Jesus för att du är med i allt, i alla tankar, alla känslor och alla situationer. Du är luften jag andas, du är alltings skapare. Jag är tacksam att jag har fått höra om dig och att jag enkelt, opretentiöst och barnsligt bara kan tro att du ÄR.

Måndag morgon och jag sitter återigen på snabbtåget mot Stockholm.
Det har blivit många resor denna vårtermin.

Det är roligt att plugga, det tycker jag verkligen. Det är bara upplägget som jag tycker är kämpigt. Jag har egentligen inga problem med att åka tåg fram och tillbaka till Stockholm, men när det blir varje vecka då blir det lite ”over kill”

Någon gång i månaden känns helt ok och rimligt, då kunde vi stanna ett par dagar, ha effektiv föreläsningstid och mer sammanhängande tid för att lära känna varandra.

Att läsa ”campus kurs” som pendlare är inte optimalt. Det tar mycket tid och det kostar onödigt mycket pengar.

Innan jag avslutar mina studier på THS, så skall jag framföra att det vore bra om kurserna kunde vara lite mer komprimerade gällande föreläsningstid och att det skulle vara ok för ”distansstudenterna” att ta del av de föreläsningar som ges för campus via webben.

Jag tror att jag skall ta diskussionen ur ett miljöperspektiv och ur ett tidsperspektiv och ur ett ekonomiperspektiv….

Nu får jag försöka sova en stund – annars blir den här måndagen onödigt lång.