Texten som skall predikas över är hämtad från Markus 2:1-12.

Texten handlar om ett gäng vänner som bär fram sin lame vän inför Jesus. Texten är välkänd för bibelläsaren, den är gestaltad och återberättad i gudstjänst och söndagskola. Det är troligtvis en av bibelns ”bill boards” berättelser.

Jag har hört den, läst den och hört mängder med predikningar över hur mannen blir helad och tar sin bädd och går….

Nu skall jag själv hitta en ingång i texten – något som drabbar mig.
Hittills så har helandet stått i fokus när jag läst och lyssnat till texten, men idag funderar  jag på om det inte är förlåtelsen som står i fokus.

Detta skall jag fundera över idag

Läser just nu en praktisk teologisk kurs på Teologiska Högskolan i Bromma. Ämnet är Själavård. Vi läser artiklar, forskning och får själva praktisera det själavårdande samtalet på lite olika sätt.

Mängder av studier och erfarenhet visar på att människan är en helhet och består av ande, kropp och själ, därför måste alla tre delarna få service och ses över med jämna mellanrum.

I ett själavårdande samtal med en pastor eller präst råder total tystnadsplikt. Det som sägs i rummet stannar där. Det som är unikt med själavård är att de som talar med varandra räknar med att Gud finns med i samtalet.

Det själavårdande samtalet är helt grundat i att Gud har skapat allt och alla, älskar sin skapelse, vill upprätta varje enskild människa och naturligtvis hela världen. Själavården utgår alltså ifrån att vi är delar av något större och att det finns något mer än det jag själv kan prestera.

När jag nu skrivit färdigt mina rapporter och läst klart litteraturen, så förstår jag att kyrkan definitivt måste stå upp för det unika som finns i just själavårdssamtalet.

Kanske är det så att dagens pluralistiska samhälle behöver denna ingrediens mer än någonsin.

Människan kan i detta samtal hitta vägar framåt, vägen som bärs av något större än det vi själva kan åstadkomma i våra liv.

Tron på Jesus Kristus Guds son

Frustrationen växer, jag funderar så att det knakar. Något snurrig måste jag få ner det som rör sig i mitt huvud.

Jag har kört fast i kristendomens egentliga finess eller ”knorr”. Gemenskapen, relationen som kan sammanfattas, TILLSAMMANS.

Gemenskapen är central, det verkar faktiskt som om att det är själva kärnan. Enligt Bibeln så kan du i princip inte fungera som kristen om du inte samverkar med andra. Det är kanske lite tillspetsat, men samlingen människor, församlingen, gemenskapen är definitivt en juvel i sammanhanget.

Det som bekymrar mig är att detta centrala inte alls är så ”2017” eller så speciellt ”samtida”. Gemenskap, församling och tillsammans passar inte ihop med vårt samhälles egotänk – jag, mig och mitt. Människan av idag har fullt upp med att boosta sig själva, istället för att engagera sig i grannens livsberättelse.

Kanske är det inte så konstigt att det är skralt i kyrkbänkarna…vi gör hellre saker ”för oss själva” än tillsammans.

Många församlingar sitter på sin kammare och funderar på hur man attraherar människor att komma på gudstjänst och välja kyrkans utbud. Flera helt utan resultat. För att trösta sig, hittas det argument om att utbudet av aktiviteter är så mycket större idag än på 70 talet, ungdomarna flyttar från bygden och barnfamiljerna, de spelar fotboll på gudstjänsttid.

Trötta och kanske lite håglösa ser inte kyrkan det samhälle som fullkomligt ropar efter hjälp i sin trasighet – stress, barnlöshet, misslyckad karriär, brustna relationer och överaktiva barn är vardagsmat för den moderna människan.

Trötthet och uppgivenhet äter upp småbarnsföräldrar, tröttheten skapar motstånd, livet som skall vara bra, roligt och härligt, blir ett träsk, en transportsträcka, livet blir ett projekt som knappt blir genomförbart.

Kanske är det inte så konstigt att människor inte hinner reflektera över sina existentiella frågor…

Min hjärna går på högvarv, jag blir uppgiven och ledsen. Skall vi verkligen ha det såhär ?Var skall jag som kristen möta människor som behöver läkedom och vård för själen ? Vart skall jag som kristen bäst vara för att göra Jesus känd, trodd och älskad ?

är det någon idé – det kanske ändå inte är någon som har tid att lyssna…

Jag fortsätter be för att få ledning, klarhet och insikt –

GUD, jag tror verkligen att du har en plan för mänskligheten.
Hjälp mig att förstå min plats i denna plan. AMEN

Äter min frukost och dricker en kopp kaffe. Läser dagens text som finns i en bibelläsningsplan från Taizé.

Dagens text är från Jesaja 63:7-14.

Jesaja är förövrigt en av mina favoriter – hör här:

Mitt i min praktiksommar slår det mig att titeln jag bär är vacker, spännande och lite unik och den kan endast användas några få månader om året…

Det kanske är detta jag skall bli när jag blir stor

Sommarpastor

Programmet hittar du på församlingens hemsida

kolla i kalendern !

http://fristadsmissionskyrka.se/

Äntligen är det ljust länge. Äntligen är det grönt. Äntligen är det sommar.

Många av oss nordbor längtar under flera månader efter sol, värme och grönska.

Precis i detta ögonblick händer det. Det är så fiffigt.
Just precis nu så är det sommar, det är ljust och det är grönt.

Sommaren är här, solen skiner mellan regnskurarna, ogräset växer på kapp med det som är avsiktligt planterat. Äntligen är det sommar.

Nu gäller det bara att njuta och inte tappa bort stunden för att hinna med alla måsten i trädgårdsland, examenskalas, midsommarkransar och sill.

Nu gäller det att varje sekund påminna sig om att NU är det sommar och
NU är det härligt att leva !
”Solen går upp, så oskuldsfull – lyser på oss för kärlekens skull”

Så är det !

En av de sista dagarna i maj och jag åker för sista gången till skolan för denna terminen.
Innan terminen började, så kändes kursplanen, resorna och uppgifterna som ett berg som jag skulle bestiga. Med min dåliga kondition och allmänfysik, så kändes det mig helt övermäktigt.

Kursplanen bestod av mänger av föreläsningar, lite för många resor och några övernattningar för mycket. Fick ont i magen och tänkte strunta i alltsammans.

Etter att ha tittat på schemat ungefär hundra gånger, så bestämde jag mig för att ta mig till slutet av mars. Det blev första delmålet.

I April och Maj var det inte lika många övernattningar och då kunde jag börja åka över dagen, det blev delmål två.

I början av april fick vi instruktioner om en miniuppsats som skulle skrivas och lämnas in i mitten av maj. Det kändes som en återvändsgränd.

Uppsats, det har jag aldrig gjort, vet inte hur man gör och vet inte hur jag skall angripa uppgiften. Återigen fick jag börja skissa upp delmål.
Läste instruktionerna, började ana hur andra gjort,  började skriva för att skapa en struktur, fortsatte titta på hur andra hade gjort.
Tog mig an första frågan, började skriva, började förstå hur andra hade gjort….
och någon vecka innan vi skulle lämna in uppgiften hade jag fått ihop en stomme, en struktur som absolut skulle kunna gå att få ihop till en Miniuppsats. Jag lämnade in miniuppsatsen på utsatt tid, vet inte om den blir godkänd, men jag har gjort så gott jag kunnat och tror att jag fick med det som den skulle innehålla.

Ni känner säkert igen känslan av olust och missmod när alla måsten bildar ett stort svart moln. Det är inte alltid för att man inte vill, utan för att det sammantagna blir för mycket och oron över hur ork, förmåga och tid skall räcka till skymmer sikten.

Oavsett vad vårt liv består av, så upplever vi att tillvaron kan bli oss övermäktig då och då. Byte av arbete där man lockas men samtidigt skräms. Avsked där man förstår, men samtidigt inte kan se hur man skall orka. Förändringar som är goda, men som medför anpassningar och omstruktureringar. Allt ingår i livet och det är nog så det skall vara. Ibland hör man någon optimist säga: – Allt skall bli bra ! Ja, det gör det säkert, säger en annan.

…men så går man några steg, sikten klarnar och känslan kommer….

– Allt skall bli bra. Ja, visst ! – Allt skall bli bra !

och det räcker att jag tar ett steg i taget !

Under lång tid har jag letat efter en Bibel med något större bokstäver i. Den jag använder för tillfället är underbar, men behovet av större bokstäver känns påträngande och bara därför behöver jag verkligen hitta en annan, som jag gillar. Egentligen har jag letat i flera år, men har det inte varit fel på färgen, så har det varit fel på pärmen, och har den varit hyfsat bra, så har det inte varit den översättning jag egentligen velat ha.

Men så hittade jag den – det var tidigt i våras som jag för första gången mötte den Bibel som jag letat efter. Det sa ”klick”, bokstäverna var något större och jag bestämde mig för att köpa just en så´n.

Äntligen hade jag hittat det jag sökte !
Den goda känslan av att ha hitta nå´t man sökt försvann rätt så snabbt, då just denna version utgått och var slut på förlaget.

…men så plötsligt händer det. En studiekamrat (som för övrigt äger en stor kristen bokhandel i Örebro) berättade att han ”hittat” några exemplar av just denna Bibel när förlaget skulle flytta sitt centrallager från Örebro till Stockholm. Bibeln hade dock hårda pärmar, men bokstäverna var i rätt storlek och jag kunde få köpa ett av exemplaren. Jag nappade på erbjudandet. Vilken tur jag hade. Äntligen skulle jag få köpa en Bibel med något större bokstäver, en med hårda pärmar, men ändå. Den fanns ju egentligen inte längre.

Då är det precis som om det inte var nog med att jag jublade över den Bibel som nästan uppfyller mina önskemål, då hittar jag av en tillfällighet just precis den jag sökt – en röd, med mjuka pärmar och guldförgyllda blad.

Det hände när jag var på en enkel utflykt till Jönköping. Jag tar alltid en sväng till musik och bokhandeln, Nya Musik när jag är där, så även denna gång. Jag slog en lov i butiken, gick förbi hyllan med biblar – bara för att.
Längst ner på hyllan ligger det två Biblar, på en röd lapp stod det UTFÖRSÄLJNING – och där låg den !

Bibeln med något större bokstäver. röd med mjuka pärmar och guldförgyllda blad.

Köpte Bibeln och skyndade mig hem för att maila min kurskamrat i Örebro och berättade att jag hittat precis den variant jag sökt, han skrev tillbaka att jag blivit välsignad. Ja, verkligen.

En helt vanlig tisdag i maj hittar jag den. En helt vanlig dag i maj överraskas jag återigen av Guds omsorg om mig och mina behov – denna gång mitt behov av lite större bokstäver.

He is amazing !

Jag äter gröt till frukost, i princip varje morgon.

Många av de gånger jag kommer till spisen och skall påbörja grötkokningen, så står det redan en gryta med en färgglad slev i vid sidan av spisen.

Nu tror ni kanske att det är jag som tar fram attiraljerna på kvällen innan jag går och lägger mig, så att jag med sömndruckna ögon kan påbörja kokningen lite enklare. Men DET kan jag aldrig ta någon kredd för – det är jag alldeles för trött för, på kvällen….också.

Det är min underbare make som gör denna kärleksgest om och om igen.

Jag vet att jag nämnde för typ 10 år sedan att jag skulle uppskatta om han sa
– Jag älskar dig ! till mig någon gång ibland. Då tittade han på mig och sa
– allt jag gör, gör jag i kärlek till dig. Inte måste jag hålla på att säga det hela tiden.

Kokar min gröt med ett leende på läpparna och en djup förvissning om att min man älskar mig.
För det stod en gryta med en färgglad slev i vid spisen i dag också.