En av de sista dagarna i maj och jag åker för sista gången till skolan för denna terminen.
Innan terminen började, så kändes kursplanen, resorna och uppgifterna som ett berg som jag skulle bestiga. Med min dåliga kondition och allmänfysik, så kändes det mig helt övermäktigt.
Kursplanen bestod av mänger av föreläsningar, lite för många resor och några övernattningar för mycket. Fick ont i magen och tänkte strunta i alltsammans.
Etter att ha tittat på schemat ungefär hundra gånger, så bestämde jag mig för att ta mig till slutet av mars. Det blev första delmålet.
I April och Maj var det inte lika många övernattningar och då kunde jag börja åka över dagen, det blev delmål två.
I början av april fick vi instruktioner om en miniuppsats som skulle skrivas och lämnas in i mitten av maj. Det kändes som en återvändsgränd.
Uppsats, det har jag aldrig gjort, vet inte hur man gör och vet inte hur jag skall angripa uppgiften. Återigen fick jag börja skissa upp delmål.
Läste instruktionerna, började ana hur andra gjort, började skriva för att skapa en struktur, fortsatte titta på hur andra hade gjort.
Tog mig an första frågan, började skriva, började förstå hur andra hade gjort….
och någon vecka innan vi skulle lämna in uppgiften hade jag fått ihop en stomme, en struktur som absolut skulle kunna gå att få ihop till en Miniuppsats. Jag lämnade in miniuppsatsen på utsatt tid, vet inte om den blir godkänd, men jag har gjort så gott jag kunnat och tror att jag fick med det som den skulle innehålla.
Ni känner säkert igen känslan av olust och missmod när alla måsten bildar ett stort svart moln. Det är inte alltid för att man inte vill, utan för att det sammantagna blir för mycket och oron över hur ork, förmåga och tid skall räcka till skymmer sikten.
Oavsett vad vårt liv består av, så upplever vi att tillvaron kan bli oss övermäktig då och då. Byte av arbete där man lockas men samtidigt skräms. Avsked där man förstår, men samtidigt inte kan se hur man skall orka. Förändringar som är goda, men som medför anpassningar och omstruktureringar. Allt ingår i livet och det är nog så det skall vara. Ibland hör man någon optimist säga: – Allt skall bli bra ! Ja, det gör det säkert, säger en annan.
…men så går man några steg, sikten klarnar och känslan kommer….
– Allt skall bli bra. Ja, visst ! – Allt skall bli bra !
och det räcker att jag tar ett steg i taget !