Så var det dags att starta ett nytt läsår och en ny termin. Efter en lugn och behaglig sommar skall allt igång igen, allt på samma gång.
Det tar på krafterna – nå´t såpass.
Trodde att jag under sommaren sparat ihop lite reservkrafter i mina batterier, men de verkar inte fungera lika bra som tidigare i livet och laddar definitivt inte upp sig till 100 % bara genom en god natts sömn…
Jag vet snart inte vad som krävs för att mina inre batterier skall ta laddning över huvudtaget. Känner mig ledsen och uppgiven, vill orka, vill så gärna vara entusiastisk och längtar innerligt att få känna mig fylld av energi….
I lördags var jag på 40 års fest – en tjejkväll som gick i rosa. En tjejkväll där värdinnan bjöd på sig själv genom att ”sommarprata” och berätta sin livsberättelse. Sommarpratet tog 1 timma och 10 minuter och gästerna var alla en del av hennes berättelse. Det var en härlig kväll med många möten och fina samtal.
Jag hade skrivit en dikt som avslutning på mitt tal, för övrigt min första i vuxen ålder. Dikten handlar om hur vi likt startkablar får vara varandras energi och ”startare” när de egna krafterna tryter.
Från en människa till en annan
när krafterna tagit slut
en förlängning av min energi, som också får bli din
den måste alltid vara kopplad i oss båda
Sammankopplingen är nödvändig, livsviktig men också kravlös
jag får ge, men jag får också ta emot
alltid plus mot plus och minus mot minus
Från en människa till en annan
när krafterna tagit slut
en förlängning av något större än mig själv
ett givande och ett tagande som förändrar, förädlar och förnyar
en förvandling som endast kan bli när vi är sammankopplade
energin som uppstår fyller batterierna, och vi kan fortsätta gå
tillsammans