Läste en krönika i tidningen Sändaren om vad ordet Hosianna betyder, egentligen. Jag blev alldeles lycklig och kände att jag vill sjunga orden ännu högre detta år. Krönikören berättade att han som barn varit med och hälsat Jesus välkommen med palmblad och Hosiannarop, men att när han blev lite äldre så klingade jublet av, hans hjärta kunde inte stämma in, det blev svårt att stå längst fram och le och se glad ut. Krönikören hade inte uppfattat ordets betydelse, utan bara ”hängt på” i alla glada tillrop när Jesus hälsades välkommen på första advent.
Ordet Hosianna är hebreiska och betyder Rädda oss! / kom med hjälp!
När krönikören senare i livet själv tar reda på vad ordet betydde, så var han den förste att ställa sig längst fram igen. Att få sjunga Hosianna med innebörden om att han kommer till vår undsättning förändrar välkomstfirandet avsevärt.
Hela scenen får en annan innebörd också för mig. När Jesus rider in i staden står folket vid sidan av vägen och viftar med palmblad och ropar, Hosianna Davids son! De ropar till den som kommer med räddningen.
Tänk så mycket som kan missuppfattas om det bara ”görs”. Traditioner är fina och viktiga, men det är uppenbarligen super-viktigt att de hela tiden förklaras, så att vi människor inte justerar och gör egna tolkningar, då kan det gå snett, på riktigt.
“Den lyckligaste personen i världen, är den som ger glädje den mest älskade personen i världen, är den som vet hur man älskar Den klokaste personen i världen, är den som känner sig själv den ädlaste personen i världen, är den som visar nåd”
Det här är en del av texten i den sång som vi sjöng tillsammans på en integrations kväll i Sjömarkenkyrkan. Jag kommer inte ihåg melodin, men texten ligger på köksbordet och jag har redan läst den flera gånger.
Reflekterar lite över textraderna till morgonkaffet. Skulle det kunna vara så att den ädlaste personen i världen är Jesus? eller kanske Kristus för att vara mer exakt och peka på den treenige Guden som kristendomen tror på?
Jag klurar på varifrån nåden kommer. Går det att som människa visa nåd om den inte levereras från Gud, genom mig, till mottagaren? Om jag snuddar vid tanken på att jag själv visar nåd, vad är det då? en skrällande cymbal eller en farisé som vill ha uppmärksamhet och tack för sin gärning. Jag tror att nåden odelat kommer från Gud och att jag endast skall vara en slags kanalisering av den, till dem jag möter.
Jag fortsätter snickra ihop de bibeltexter vi läst under kyrkoåret och landar återigen i Missionsbefallningen. Här har vi vår uppgift. Vi skall göra människor till lärjungar och lära dem om Gud. Om tron blir centrum i människans liv, så förändras automatiskt beteenden och beslut, vilket gör att världen kommer förändras, inifrån.
Tänk tanken, det enda som behövs är fokus på Jesus! Det här blir både religion och politik på något sätt, inte helt PK i vår tid, men ….den här lösningen tror iallafall jag på! Nåden från gud, genom oss, till våra medmänniskor skulle kunna förändra en hel värld. Vilket genombrott!
Sätter hackan i jorden, drar försiktigt för att inte skada det som finns därunder. Varsamt plockar jag upp vackra potatisar i olika storlekar och former. Tidigt i våras var åkern brun och slät, när potatisarna var satta i jorden i slutet av april, bildades det fåror. I vackra rader har den gröna blasten vuxit hela sommaren, vajat för vinden, blommat för att till sist vissna ner och ge klartecken till skörd.
Vi bor sådär romantiskt, lite ute på landsbygden fast ändå nära till stan. Familjen äger en liten gård där det funnits djur och odlingar i många generationer. Gården har öppna marker och skog, allt för att kunna försörja en eller flera familjer. Den lilla gården har potential, men den är för tillfället tyvärr reducerad till boplats och på några av de små åkrarna växer det buskar och små träd om vartannat.
För åtta år sedan började vår grabb, Richard, som 12 åring odla upp en nästan bortglömd åkerbit. Han tog ner sly, kopplade en jordfräs bakom traktorn, plöjde och harvade för att kunna börja odla potatis. Om några veckor räknar han med att skörda för sjunde gången och prognosen säger, minst ett par ton.
Hans iver och driv imponerar, men med jämna mellanrum får han frågan om, varför besväret?, när det går att köpa potatis i en påse i affären.
Jag förespråkar småbruk. Jag tror nämligen att människan mår gott av den naturliga friskvård som uppstår i kontakten med naturen och djuren. Att livsstilen medför ödmjukhet är bara en positiv bieffekt. När jag umgås med åker och mark kan jag helt avslappnat förhålla mig till att jag varken kan prestera fram morötter eller rädisor.
I sommar har jag följt tre hjältar. Richard, Greta och Sebastian. Richard, som precis börjat sin yrkesbana och som i sin profession odlar och skördar. Greta Thunberg, som inspirerar mig att bli mer aktiv kring miljöfrågorna, som hjälper mig att våga ta ansvar för konsekvenser och som får mig att tänka tanken på att förändra mina invanda beteenden. Och så Sebastian Stakset. Killen som vittnar för hela Svenska folket om hur han fått möta Jesus. Rapparen från Stockholm vars ögon glittrar när han i TV talar och pratsjunger om hur han gått från mörker till ljus, mött Jesus och äntligen känner sig fri. Sebastian som i sommar åkt runt på flera platser i vårt land, rest ett stort tält och bjudit in människor till att få reda på vem Jesus är och vad han vill och kan göra i varje människas liv. Sebastian hjälper mig att våga berätta för andra att jag också lever i relation med Jesus. Mitt hjärta gör en frivolt och jag ler.
Richards, Gretas och Sebastians berättelser bryts i samma prisma. De tar alla ansvar för framtiden, och de inspirerar andra att vilja vara med. Alla tre ser att vi ingår i något större, och de vill uppmuntra till att fler skall tänka större än bara på jag, mig och mitt. Trion sprider hopp till en värld som är vilsen, och de utmanar oss att stå upp för det vi tror på.
Jag lägger de vackra potatisarna i min lilla hink, hänger tillbaka hackan i grenen på äppelträdet. Går genom daggvått gräs i mina färgglada gummistövlar. Jag känner stor tacksamhet till livet, men framförallt till Gud.
Bön: TACK Gud att du skapat allt och alla, TACK Gud att du genom andra människor vill inspirera oss att följa. TACK Gud att du är vägen, sanningen och livet. TACK Gud för att du uppenbarar för oss vem du verkligen är. AMEN
Söndagen den 2 juni var det ordinationsgudstjänst i Jönköping, och jag ordinerades till pastor inom Equmeniakyrkan.
När jag tittar på bilderna så ser jag att jag var sammanbiten och lite stel. Funderar på varför. Det borde bero på att dagen var högtidlig och att det inte var läge för glättiga skämt och definitivt inte en tillställning som man schabblar bort med selfies och groupies. Att säga ”ja” till löftet om att förvalta sakramenten, lyda under teologisk grund och bejaka total tystnadsplikt sitter inte utanpå, inte ens för Anna-Karin Ryberg.
Jag har sagt ja till stora löften, jag har lovat att förvalta en kanske för stor kostym och jag har troligtvis hissnande utmaningar framför mig. Trots detta känner jag mig trygg och hel. Det känns fantastiskt att få ordineras tillsammans med alla andra och förstå att jag är bara en del av något mycket större. Det känns tryggt och stabilt. Jag har fått många nya vänner och kollegor och känner mig buren av både människor och av Gud.
Trots att bilderna inte är helt till min fördel (tycker jag själv) så kan jag konstatera att de fångar stunden på ett bra och rättvisande sätt.
Jag är tacksam att en hel kyrka tror att blir en bra pastor ute i bygderna. Jag fortsätter där jag slutade, men startar ändå på något nytt, på någe vis….
Idag har jag kommit på vad jag inte skall göra i mitt liv. Förespråka föreningsverksamhet i kombination med församlings gemenskap. Idag har jag kommit fram till att dessa inte är kompatibla med varandra. Församlingen och föreningens olikheter kommer jag nu börja studera, jämföra och se om de överhuvudtaget går att bedriva jämsides.
Kanske är det detta ämne jag skall skriva om i min kandidatuppsats. Nu skall jag börja reka och se om det kan leda till något skrivande.
Om det inte blir en uppsats, så kanske det kan hjälpa mig att sortera upp begreppen för egen del.
Kom sent. Slank in i kyrksalen och satte mig nästan längst bak. Samlingen inleddes med ord från en av författarens texter. ..
”jag ber att denna morgon ska bli början på något nytt. Det var här någonstans allt började en gång, en vilsen längtan och hur du löste mina tvång.”
Mitt hjärta liksom öppnades, och stod på vid gavel den dryga timma som Michael Jeff Johnson pratade om sin nya bok, spelade sin musik och berättade varifrån hans sång kommer.
Med en ödmjuk ton, men med en kristallklar riktning lät han oss förstå att det är Guds hjärta som slår inom honom. Det är sången till Gud, och om Gud som är hans puls. En enkel och självklar förklaring som fick mig att förstå att utan Guds puls och andetag är jag ingenting.
Michael berättade om hur han brottas med ångest och hur han är helt tvungen att hålla sig nära Jesus för att överleva. Närheten gör att han och Jesus andas samma andetag.
Jag är så berörd av Michaels berättelse, av hans ärlighet och av hans innerlighet. Vilken gåva han är till oss runtomkring. Glad och tacksam för att mitt hjärta fick stå på vid gavel en vanlig kväll i början av april.
Jag har börjat på en skrivarkurs på Hemgården i Borås. Vi är ett gäng människor med blandade förkunskaper som skall vill lära sig skriva krönikor.
Jag har lärt mig endel, fått konstruktiv respons, men framförallt har jag fått inspiration till att skriva. Nu publicerar jag det jag skrev som vår första uppgift. Den är skriven på 30 minuter och jag har inte redigerat den i efterhand.
Om tåget hade kommit i tid, så hade jag inte kommit försent
Att pendla med tåg är härligt och till och med skönt …om det fungerar som det ska. byta tåg enligt schema, enkelt gå från det ena spåret till det andra och med några minuters marginal byta och åka vidare. ja, Pendla med tåg kan verkligen vara härligt. Om det bara hade fungerat….
Vems fel det är egentligen att tågen så ofta är försenade? hur är det möjligt att tågen med allt för jämna mellanrum blir stående för att det brinner i någon luftledning? Vem har ansvaret för att jag skall kunna slappna av, åka tåg och komma fram när jag är lovad? Det borde rimligtvis vara någon “högt där uppe” i staten som är ansvarig för infrastrukturen. Folkmun skäller och gör sig lustiga på SJ, men vem är SJ egentligen? Det känns lite som i böckerna om Harry Potter “honom som vi inte nämner vid namn” – vi vet vem det är, men ingen har sett honom.
Visst är det banverket som äger marken, och jag tror att det är trafikverket som äger slipersen, och möjligtvis rälsen, det skulle inte förvåna mig om Scanova äger någon ledning som hör till arrangemanget och att Telia är inblandad i kablarna som hänger i luften på något sätt.
Det verkar finnas lika många ägare till tåg, banor och tidtabeller som det finns pendlare – kanske är det dags att återvända till att det är en som bär ansvaret för att ”det hela” skall fungera.
Här skulle man kunna säga att det var bättre förr, men det är inte så konstruktivt jag skulle vilja påstå att vi i denna fråga behöver total innovation
Min idé är att låta EN part ta ansvar för helheten. Kanske är det svårt att tänka sig att ett sådant gammaldags grepp skulle kunna lösa pendlarnas förseningar, men jag tror verkligen att det är värt att prövas. Vi skulle kanske iallafall kunna tillsätta en utredning?
Vi är många som gärna pendlar, tillsammans. Vi är många som gärna gör det för ett högre syfte, vi är många som tar ansvar för just den biten
just nu efterlyses någon där ute eller uppe, som skulle kunna tänka sig att ta ansvar för att förutsättningar skapas, så att tidtabeller och tågset kan susa fram som det är menat.
21.51, tåget som skulle rullat in på perrongen är utbytt om en ersättningsbuss, tåget blev kvar i Flen och bussbolaget anlitas än en gång. Nästan två timmar försent rullar bussen in vid stationen och jag kan kliva av
jag håller handen i fickan, tummar på min mobil, i den finns biljetten jag köpte för att spara på miljön, åka tillsammans för ett högre syfte
två timmar försenad kliver jag in i hallen där hemma, om jag hade kommit hem när tåget skulle kommit, då hade jag inte kommit försent till kvällsmaten om jag hade kommit hem när tåget skulle kommit enligt tidtabellen, då hade jag kanske åkt tåg imorgon igen….
Mycket lägligt skall jag åka på retreat idag. Prövningens stund har kommit. Fem dagars tyst retreat på Gullbrannagården, Halmstad. Omgiven av pastors och diakonkollegor skall jag befinna mig i tystnad. Vi skall i tystnad gå bredvid varandra, vi skall i tystnad äta tillsammans och i tystnad skall vi lyssna till vägledning och fira gudstjänster tillsammans. Vägledning och gudstjänst brukar ju dock ske i tystnad, men det svåra blir väl att inte kunna reflektera tillsammans med någon annan efteråt.
Jag tror att jag har kommit på ett sätt att klara av det här, jag skall sjunga högt och innerligt i alla gemensamma sånger som bjuds, det borde väl ändå kunna kanalisera lite av vad som finns inuti.
Håll tummarna för att jag klarar detta. Kanske skriver jag några rader i mitt anteckningsblock under veckan, har jag tur kan det bli en dikt eller en krönika. Jag hoppas att ha någonting att dela med mig av när tystanden bryts.
Läser dagens bibeltext från Matteus 4:1-11 om hur Jesus frestas i öknen och fastnar i de sista versarna ”Din Gud skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka. Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom” Tar med mig dessa ord in i starten av retreaten och hoppas kunna möta många fler intressanta passager de kommande fem dagarna.
Igår var det den dag på året då kvinnan uppmärksammades lite extra, eller kanske rättare sagt, fokus sattes på skillnaderna mellan män och kvinnor i världen. Visst har vi kommit långt i frågan, men det finns fortfarande en hel del att göra.
På radio Sjuhärad sa dom att kvinnorna på Herrljunga bibliotek fick gå hem 58 minuter före männen, just på Internationella kvinnodagen. Varför då? jo, löneskillnaden är sådan. Kvinnorna jobbar alltså ”gratis” de sista 58 minuterna varje dag året om. Det blir typ 235 timmar om året, som kvinnan jobbar betalt. Det är nästan 6 veckors arbetstid. Kanske hade det varit bättre om kvinnan hade fått vara ledig denna tid….
Hur är det möjligt att två bibliotekarier kan ha olika lön för att de är av olika kön? Det övergår mitt förstånd.
