Då är påskhelgen över och Jesus lever. Jag är glad att han levde redan innan vi började fira påsk, men känner stor tacksamhet för traditionen att bli påmind så påtagligt varje år. Sjömarkenkyrkan har haft två fina samlingar i påsk av helt olika karaktär, men med stor tydlighet vart i påskens drama de befann sig. Lite synd är det dock att vi missar långfredagens tystnad, det mörka och dystra. Utan den är det svårt att få till, och om möjligt, kunna förstå hela dramat.
Vad har påskens budskap gjort med dig denna gången? Kunde du känna sorg, lidande och innerlig glädje? Påsken blir lite som Gessles sång, Här kommer alla känslorna. På några få dagar skall alla känslorna rulla igenom som i en bergochdalbana. För egen del så åker jag i den där bergochdalbanan året runt, i en mer eller mindre ojämn takt.
Läste du Joel Halldorfs geniala essä i Expressen den 4 april? Han skriver om den lågintensiva tristessen och hur pandemin tar kål på själen. Han skriver om ökenfädernas vardagsdemoner, om att inte bry sig, och om apati. Joel beskriver Gud som öknen, “Öknen är en av Bibelns huvudpersoner. Tyst, gåtfull och oändlig, som Gud själv” Ur öknen föds liv, ur öknen föds förnyelse och förvandling. Om du inte läst essän, den gör gärna det, han har gjort det igen, som en av mina pastors kollegor skrev i helgen!
Provar mina tankar på andra, fungerar oftast inte. Jag backar, tiden går, min tanke letar sig fram på andra vägar. Jag tänker sluta fundera på vad andra tycker. En av mina livlinor är vad jag själv tycker. Om jag hela tiden måste anpassa det som finns inom mig kommer jag att dö. Jag skall nu skaffa mig ett konstnärligt uttryck så att jag därigenom kan motivera uttrycket, alltså det som finns i mig och som måste få komma ut.
Äntligen är den där. Låten som jag och Ove Andersson @oveandersson_bass har jobbat med ett tag. TACK Ove för pepp och inspiration, produktion och arr. TACK till @kick_ide för bilden och texten. Vi blev ett bra team, utspridda rent geografiskt, men nära varandra i orden, musiken och uppdraget. TACK.
Nu hoppas vi att någon där ute kan hitta en hand att hålla i, en tro som bär, en famn falla i. Världen är upp och ner, men Gud har lovat att bära allt och vara där, det är en sak som iallafall är säker.
Tacksam sätter jag mig på sängkanten. Tacksam men lite låg. Pandemin tar på energin, pandemin tar på tålamodet. Vill så gärna se allt det vackra, vill så gärna. Provar att tänka positivt, det hjälper, provar att peppa mig själv, klappa mig själv på axeln och tala om för mig själva att ”allt skall bli bra” Varvar mellan det mörka och det ljusa. Det blir trots allt färgglatt och hoppfullt. Om man aldrig har tråkigt, så kan man inte ha roligt, sa Alfon Åbergs pappa till Alfons. Det ligger något i det. Jag är tacksam, men pandemin är tråkig, på riktigt.
Att hitta förundran är en kostform. Förundran är vackert och jag bestämmer mig för att mer leta efter förundran.
Tänker skriva en kandidatuppsats, men det verkar svårt. Jag läser, letar, formulerar, funderar. Vad är intressant, vad är relevant. Hur gör man? Sitter på föreläsningar, förstår mer, men inte tillräckligt. Nu måste jag få fram en plan. Stressad. Att undersöka, bli mer kunnig i ett ämne? Är det värt all tid? Ja, absolut, bara jag kom på vad jag skall undersöka….
Slinker in i kyrkan, gudstjänsten börjar strax, jag sätter mig längst bak. Människor trillar in, kända, mindre kända. Människor hälsar på avstånd, nickar och ler. Trots att vi inte får hälsa i hand eller kramas känns värmen. Korset blir för en stund vårt gemensamma centrum.
Gudstjänsten är navet i det kristna livet. Ordet, brödet, lovsången. Formen är enkel, men den bär i livets alla olika variationer.
Nya toner, nya texter, nya strofer. ”Anden är här, Jesus du är nära. Nåd utöver nåd. Jesus jag älskar dig”
Predikan lockar mig att komma närmare ordet, komma närmare Jesus själv. Jag behöver Jesus före alla andra måsten, inget annat än att följa Jesus är viktigt. Tro och liv handlar inte om ”sedan” det handlar om att få ihop både och, här och nu.
Bön, ljuständning, knäfall. Gudstjänsten avslutas med Herrens Välsignelse.
Glad att jag gick till mötesplatsen, gudstjänsten idag. Konstaterar återigen, Gud, utan dig vore jag ingenting.
Under våren har det sänts många gudstjänster via You Tube och Facebook. Många församlingar har sänt live istället för att träffas. Jag tycker att det är båda bra och dåligt. Bra för dem som är i riskgrupp, som inte kan eller får vistas bland andra, dåligt för oss som vill träffas och som med hjälp av folkhälsomyndighetens rekommendationer faktiskt får träffas.
Har flera gånger reagerat på hur människor säger att vi ”firar” gudstjänst fast vi inte ses, inte fysiskt är i samma lokal. Går det verkligen? Ja, uppenbarligen tycker vi det. Vissa tycks till och med gilla att det går att titta när det passar in i dagens program och att det går att se gudstjänsten flera gånger. Jo, visst det finns absolut fördelar med att webb-sända.
En stor fördel borde väl vara att vi just nu har öppna dörrar till mängder av gudstjänster och andakter i olika kyrkor och traditioner. Det som vi inte annars hinner besöka (då vi är på gudstjänst i vår egen kyrka), går nu att med hjälp av några knapptryck ta del av. Kanske kan detta vidga våra erfarenheter av hur stor, bred och djup kyrkans olika traditioner faktiskt är.
Men, jag är fortfarande kluven till just att ”fira” gudstjänst via webben.
Kanske kan jag sträcka mig till att det funkar under en kort begränsad tid. Kanske. För vad är egentligen ingredienserna i gudstjänst? Är det att sitta ensam och konsumera, att ta in det ”någon annan” formulerar, värderar i ord och toner, eller behövs min delaktighet? (Trots att jag är pastor och oftast får formulera mig och tolka, så tänker jag såhär) Jag säger inte att alla kan formulera sig och att alla behöver läsa bibelord och sjunga i varje gudstjänst, men OM den enskilda människan får vara med och formulera Guds rikes skönhet i ett passande uttryck, så kanske det gör något med vårt sätt att förstå och leva kristen tro. Kan det helt enkelt vara så att delaktighet i gudstjänst behövs för att vi, alla mer skall förstå vem Gud är?
Det borde ju vara så att gudstjänsten är till för att jag på olika sätt skall se vem Gud och att jag får inspiration av den helige ande att förstå vad Gud vill säga in i mitt liv. Gudstjänsten borde vara den plats där jag uppmuntras att dela med mig av min tro i vittnesbörd och lovsång, för att på så vilja och våga förmedla Guds kärlek vidare till andra. Hur blir den ekvationen om vi sitter ensamma eller endast några få vid tv eller dator? Jag måste fortsätta fundera på detta. Kanske är det så att vi tillsammans behöver återerövra och formulera vad gudstjänsten faktiskt betyder i våra liv.
Till hösten så önskar jag att vi firar gudstjänst tillsammans igen. Jag tror på tillsammans, jag tror på delaktighet. Jag tror nämligen att våra personliga uttryck behöver vara med just i gudstjänsten för att världen skall få syn på all Guds skönhet.
Idag flaggar vi trots regn och tunga sinnen. Världen är bra konstig. Tänk om fler kunde fylla sina svarta hål med meningsfullhet.
I veckobrev nr 23 funderar jag lite över ordet rättfärdighet.
Imorgon är det Heliga trefaldighetsdag och bibeltexterna handlar om Gud-Fader, son och Ande. Äntligen börjar årets bästa bibelskola. Sommarens bibeltexter tar oss med på vandringen i att vara en kristen. Häng med i sommarens bibeltexter, stor utmaning väntar.
Sommarvärmen vi hade i veckan gjorde gott inuti och utanpå.
Kattungarna är tre veckor, kattmamman sköter sig utmärkt.
Till veckan sjunger ungdomar om lyckliga dar och lyfter på mössan för den ljusnande framtiden.
Corona är långt ifrån över säger IVA personalen i Borås, Stadsministern säger att läget fortfarande är allvarligt. Folkhälsomyndigheten och MSB säger, håll i och håll ut!
Idag lyssnade jag på en låt med Lisa Nilsson som heter, Små rum. Det är en slående beskrivning av livet.
”Jag går igenom mig själv Jag går igenom De olika sidor som bor i mig Och alla har de en färg, ett namn”
”Jag går igenom små rum Och alla speglar de Olika sidor av samma sak Jag går igenom små rum i mig”
Funderar, vänder, vrider. Börjar om. Funderar, vänder, vrider. Hör inget svar, ser ingen öppning, ser inte riktningen bakom krönet. Frustration blandas med tacksamhet. Finns inget att klaga på, trots det känns det snårigt. Vem lyssnar, vem bryr sig? Är det så att allt speglar olika sidor av samma sak. På sista raden finns ett frågetecken, kan det verkligen vara sista raden, ett frågetecken. Nej, det finns ingen möjlighet.
