Då är påskhelgen över och Jesus lever.
Jag är glad att han levde redan innan vi började fira påsk, men känner stor tacksamhet för traditionen att bli påmind så påtagligt varje år. Sjömarkenkyrkan har haft två fina samlingar i påsk av helt olika karaktär, men med stor tydlighet vart i påskens drama de befann sig. Lite synd är det dock att vi missar långfredagens tystnad, det mörka och dystra. Utan den är det svårt att få till, och om möjligt, kunna förstå hela dramat.
Vad har påskens budskap gjort med dig denna gången? Kunde du känna sorg, lidande och innerlig glädje? Påsken blir lite som Gessles sång, Här kommer alla känslorna. På några få dagar skall alla känslorna rulla igenom som i en bergochdalbana. För egen del så åker jag i den där bergochdalbanan året runt, i en mer eller mindre ojämn takt.
Läste du Joel Halldorfs geniala essä i Expressen den 4 april? Han skriver om den lågintensiva tristessen och hur pandemin tar kål på själen. Han skriver om ökenfädernas vardagsdemoner, om att inte bry sig, och om apati. Joel beskriver Gud som öknen, “Öknen är en av Bibelns huvudpersoner. Tyst, gåtfull och oändlig, som Gud själv” Ur öknen föds liv, ur öknen föds förnyelse och förvandling. Om du inte läst essän, den gör gärna det, han har gjort det igen, som en av mina pastors kollegor skrev i helgen!