Ofta känns livet lika enkelt som att sticka ”räta”. Ett invant mönster, en enkel upprepning, enkelt handhavande som går på ren rutin. Det är enkelt, helt enkelt.
Däremellan dyker det upp ”aviga”. Maskan som kräver lite mer tankekraft och lite mer fysisk handpåläggning. Att sticka aviga är inte svårt, men det är lite mer komplicerat på nå´t vis. Det hörs också på ordet, aviga, att det är lite mer trassligt, besvärligt och omedgörligt.
…men, vad blir det av bara aviga. Som det låter, avigt.
För att det skall kunna bli aviga, så måste det väl finnas räta. För att det skall bli ett mönster där aviga ingår måste man också sticka räta.
Just nu har det varit många ”aviga” i mitt mönster, längtar efter lite mer räta. Har ingen avsikt att undvika ”aviga” för att de är krångligare, men jag behöver ”räta” parallellt för att inte halka i diket.
Man skulle också kunna beskriva det jag vill säga såhär:
Tre steg fram, ett steg bak, fyra steg fram, ett steg bak och sådär håller det på…..
Jag fortsätter med mitt mönster, räta, räta, aviga, räta, räta aviga.