fre, 11 Mars
Så säger Herren: När min tjänares elände är över ska han se ljuset och bli mättad av insikt.
Jes 53:1-12
Jag som har så mycket att vara glad och tacksam över, jag som endast borde känna glädje och entusiasm kämpar just nu med varje steg. Varje dag som skulle vara fylld av att våren är på väg, är för mig fylld av att hålla näsan ovanför ytan. Jag som bara borde vara glad och tacksam…Att kämpa med krafter som inte riktigt räcker till och att känna sig otrygg i sig själv har ett högt pris. Det är tröttsamt, det tar fokus och stjäl självförtroende. Mitt förnuft vet att allt är ok, men mitt inre går en helt annan rond.
Mitt i all frustration ropar jag till Gud, han som lovat att vara med mig, han som lovat att jag skall vara buren, trots rädsla och oro. Jag suckar och försöker ta nya tag. Krafterna återvänder och jag tackar Gud. Kampen återkommer flera gånger om dagen, svårt att andas, rädd för att svimma, otillräcklighet och jag ropar till Gud. Återigen återkommer krafterna och jag kan resa mig. Nu har jag kämpat i flera dagar, kroppens krafter tryter och jag känner mig bara trött. Trött, så trött.
Läser dagens bibeltext och inser att jag är omfamnad av löften, omfamnad av den som själv vandrat hela vägen fram till Golgata. Trots min trötthet och min känsla av otillräcklighet så kan jag vila i att jag inte är ensam. Ler när jag läser att ”när min tjänares elände är över ska han se ljuset och bli mättad av insikt”
För ett par månader sedan stod jag i ett vägskäl. Nu är jag ute på en raksträcka där jag inte kan se en enda sväng, inte något krön eller korsning. Det verkar inte heller finnas någon genväg, det är bara att ta ett steg i taget och titta rakt fram.
Den enda fråga som jag nu kan ställa mig är -vart är jag på väg?