I söndags predikade jag som många andra över bibeltexten om den barmhärtige samariten. En berättelse som många känner igen och som många handlar efter.
Jag ställde en fråga i min predikan.
All samlad hjälpsamhet som utförs av kristna människor runt om i vår värld, gör den något annat med mottagaren än den hjälpsamhet som ges av en icke bekännande kristne?
Jag hänvisade flera gånger till 5 mos 6:4-9, där det står att vi skall inpränta att Herren är Gud och att Herren är en i dem vi möter, i våra barn, i oss själva, ständigt och jämt.
4Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. 5Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. 6Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat.7Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. 8Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. 9Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.
Skulle det kunna vara detta som blir skillnaden för den som tar emot vår barmhärtighet? Alltså, om vi tydligt talar om varför vi gör det vi gör och adresserar det vi gör till Herren, Gud.
Om det är så, så kanske det är det vi i samlad trupp skall börja göra.