Tacksam sätter jag mig på sängkanten. Tacksam men lite låg. Pandemin tar på energin, pandemin tar på tålamodet. Vill så gärna se allt det vackra, vill så gärna. Provar att tänka positivt, det hjälper, provar att peppa mig själv, klappa mig själv på axeln och tala om för mig själva att ”allt skall bli bra” Varvar mellan det mörka och det ljusa. Det blir trots allt färgglatt och hoppfullt. Om man aldrig har tråkigt, så kan man inte ha roligt, sa Alfon Åbergs pappa till Alfons. Det ligger något i det. Jag är tacksam, men pandemin är tråkig, på riktigt.
Att hitta förundran är en kostform. Förundran är vackert och jag bestämmer mig för att mer leta efter förundran.