Har under våren läst en kurs om församlingsutveckling vid Johannelunds Teologiska Högskola i Uppsala. Den har verkligen utmanat mina tankegångar och funderingar kring hur vi skall få församlingar att börja växa igen. Jag tänker kanske inte främst på församlingar i städerna, som faktiskt växer med hjälp av invandring och urbanisering, utan jag tänker på landsbygdsförsamlingarna, där det går lite långsammare och där utmaningarna inte står utanför dörren. Där det står lite mer still och där det går lite mer i gamla hjulspår.
Min första fråga handlar om hur vi ser på oss själva som kristna.
Vad kommer det sig att vi ställer så stor tillit till de som får en anställning i församlingen? Varför ställer vi sån tilltro till att det är pastorn eller ungdomsledaren som skall bära budskapet åt oss?
Vad är det för fel på våra egna berättelser, varför tänker vi inte att det är VI som är församlingen och att våra erfarenheter och kunskaper är viktiga för att andra skall kunna gå med Gud. Handlar det om bekvämlighet? Handlar det om dåligt självförtroende? eller handlar det om att vi inte riktigt vet vem Jesus är?
Jag skall fortsätta fundera kring denna fråga, då jag tror att det måste till en förändring, en förändring i grundinställningen om vad det är att vara församling.