Läser just nu en praktisk teologisk kurs på Teologiska Högskolan i Bromma. Ämnet är Själavård. Vi läser artiklar, forskning och får själva praktisera det själavårdande samtalet på lite olika sätt.
Mängder av studier och erfarenhet visar på att människan är en helhet och består av ande, kropp och själ, därför måste alla tre delarna få service och ses över med jämna mellanrum.
I ett själavårdande samtal med en pastor eller präst råder total tystnadsplikt. Det som sägs i rummet stannar där. Det som är unikt med själavård är att de som talar med varandra räknar med att Gud finns med i samtalet.
Det själavårdande samtalet är helt grundat i att Gud har skapat allt och alla, älskar sin skapelse, vill upprätta varje enskild människa och naturligtvis hela världen. Själavården utgår alltså ifrån att vi är delar av något större och att det finns något mer än det jag själv kan prestera.
När jag nu skrivit färdigt mina rapporter och läst klart litteraturen, så förstår jag att kyrkan definitivt måste stå upp för det unika som finns i just själavårdssamtalet.
Kanske är det så att dagens pluralistiska samhälle behöver denna ingrediens mer än någonsin.
Människan kan i detta samtal hitta vägar framåt, vägen som bärs av något större än det vi själva kan åstadkomma i våra liv.
Tron på Jesus Kristus Guds son