Reflektioner till morgonkaffet

“Den lyckligaste personen i världen, är den som ger glädje
den mest älskade personen i världen, är den som vet hur man älskar
Den klokaste personen i världen, är den som känner sig själv
den ädlaste personen i världen, är den som visar nåd”


Det här är en del av texten i den sång som vi sjöng tillsammans på en integrations
kväll i Sjömarkenkyrkan. Jag kommer inte ihåg melodin, men texten ligger på köksbordet
och jag har redan läst den flera gånger.


Reflekterar lite över textraderna till morgonkaffet.
Skulle det kunna vara så att den ädlaste personen i världen är Jesus?
eller kanske Kristus för att vara mer exakt och peka på den treenige Guden som kristendomen tror på?

Jag klurar på varifrån nåden kommer. Går det att som människa visa nåd om
den inte levereras från Gud, genom mig, till mottagaren? Om jag snuddar vid tanken
på att jag själv visar nåd, vad är det då? en skrällande cymbal eller en farisé som vill
ha uppmärksamhet och tack för sin gärning. Jag tror att nåden odelat kommer från
Gud och att jag endast skall vara en slags kanalisering av den, till dem jag möter.

Jag fortsätter snickra ihop de bibeltexter vi läst under kyrkoåret och landar återigen i
Missionsbefallningen. Här har vi vår uppgift. Vi skall göra människor till
lärjungar och lära dem om Gud. Om tron blir centrum i människans liv, så förändras
automatiskt beteenden och beslut, vilket gör att världen kommer förändras,
inifrån.

Tänk tanken, det enda som behövs är fokus på Jesus! Det här blir både
religion och politik på något sätt, inte helt PK i vår tid, men ….den här lösningen tror
iallafall jag på! Nåden från gud, genom oss, till våra medmänniskor
skulle kunna förändra en hel värld. Vilket genombrott!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *